Sida:Jorden rundt på åttio dagar.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

112

skulle ha varit naturligare att låta oss först gå öfver bron, vi passagerare, och sedan trainen.

Men ingen hörde denna förståndiga reflektion och ingen skulle heller ha velat erkänna det rätta deri.

Passagerarne hade åter stigit upp i vagnarna. Passepartout intog sin plats, utan att yttra ett ord om hvad som hade händt. Spelarne voro alldeles fördjupade i sitt whistparti.

Lokomotivet hvisslade skarpt. Lokomotivföraren backade nära en half mil — han tog fart som en voltigeur för att kunna hoppa med mera ansats.

Nu hördes åter en hvissling, gåendet framåt började, sedan påskyndades marschen; snart blef farten förfärande; man hörde blott det starka dånet från lokomotivet; pistonerna gjorde tjugo slag i sekunden; smörjan på hjulaxlarna fräste och röken hvirflade fram. Man kände, om man så får säga, att hela trainen, som flög åstad med en hastighet af hundra mil i timmen, ej tyngde på rälerna! Snabbheten neutraliserade tyngden.

Man kom också öfver! Det gick som en blixt! Man såg ingenting af bron. Trainen hoppade, det kan man säga, från den ena stranden till den andra och lokomotivföraren kunde ej stadna lokomotivet förr än fem mil bortom stationen.

Men knappt hade trainen kommit öfver strömmen förrän bron störtade med ett brak ned i den forssande Medicine-Bow.