Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17
Lyfte i vrede han nu sin silfverlockiga hjessa.
Stolt för sin maka han stod och ryckte den skymmande drägtens
Skygd från sitt väldiga bröst och viste den ärriga barmen;
«Se,» så sade han, «se, se’n trettio vintrar tillbaka
Hvilar du här; säg sjelf, om de sår här blödt och igengrott
Stört din ro och förbittrat din fredade sömn vid mitt hjerta?
Blir af din dotter engång den saknade mindre värderad,
Om en kula, ett svärd ojemnat hans hull, då han kommer,
Har af hans ärriga famn hon ett svalare möte att vänta?
Tystna då; fölle han äfven, välan, hvad båtar er klagan?
Mer, ja mer, än strömmar af gråt från klagande qvinnor,
Gäller en droppe ändå af det blod, bland dödar en hjelte
Offrar i slagtingens stund åt fäderneslandet och äran.»
