Den här sidan har korrekturlästs
§ §
40
Sång 3.
Leda månen på sin bana,
I att understödja solen,
Karlavagnens bana rikta,
Och på himlen utströ stjärnor.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Detta ljuger du förvisso;
Ej du syntes dåförtiden,
När som havets fåror plöjdes,
Oceanens hålor höggos,
240. Gömslen grävdes ut för fiskar,
När de dolda djupen gjordes,
Och när insjövattnen sänktes,
Kullar vältrades tillhopa,
Höga klippor sammanfördes.
»Icke heller såg man till dig,
Hörde av dig lika litet,
När som denna jord blev danad,
När man byggde luftens rymder,
Reste luftens höga poster,
250. När man uppbar himlabågen,
Ledde månen på sin bana,
Och när solen understöddes,
Riktning gavs åt Karlavagnen,
Stjärnor uppå himlen ströddes.»
Men den unge Joukahainen
Svarade härtill och sade:
»Om hos mig ej visdom finnes,
Hos mitt svärd jag visdom söker.
O du gamle Väinämöinen,
260. Sångare med breda munnen,
I att understödja solen,
Karlavagnens bana rikta,
Och på himlen utströ stjärnor.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Detta ljuger du förvisso;
Ej du syntes dåförtiden,
När som havets fåror plöjdes,
Oceanens hålor höggos,
240. Gömslen grävdes ut för fiskar,
När de dolda djupen gjordes,
Och när insjövattnen sänktes,
Kullar vältrades tillhopa,
Höga klippor sammanfördes.
»Icke heller såg man till dig,
Hörde av dig lika litet,
När som denna jord blev danad,
När man byggde luftens rymder,
Reste luftens höga poster,
250. När man uppbar himlabågen,
Ledde månen på sin bana,
Och när solen understöddes,
Riktning gavs åt Karlavagnen,
Stjärnor uppå himlen ströddes.»
Men den unge Joukahainen
Svarade härtill och sade:
»Om hos mig ej visdom finnes,
Hos mitt svärd jag visdom söker.
O du gamle Väinämöinen,
260. Sångare med breda munnen,
