Den här sidan har korrekturlästs
§ §
76
Sång 5.
Tankens kraft mig var förlänad,
Stort och högsint hjärta medfött.
Så det var i forna dagar,
Men numer, i dessa tider,
Under dessa svåra dagar,
Denna bristens knappa tidrymd,
Är mitt sinne ren förslöat,
Tankekraften ganska ringa,
Hågen spridd och driften borta!
180. »Den jag all min tid mig önskat,
Sökt min halva livstid vinna,
Vellamos våguppstigna jungfru,
Vattnets allra yngsta dotter,
Till en livstidsvän för evigt,
För beständigt till min maka,
Kom och nappade på kroken,
In uti min båt sig svängde,
Men jag visste ej behålla,
Ej till hemmet henne föra,
190. Släppte henne ned i vågen,
Ned i böljorna de djupa!»
Framåt skrider han ett stycke,
Suckande han går och sorgsen,
Vandrar långsamt hän mot hemmet,
Yttrar slutligen och säger:
»Fordom sjöngo mina fåglar,
Golo mina glada gökar,
Golo både kväll och morgon,
Stundom även mitt på dagen.
200. Vad har tystat deras stämmor,
Stort och högsint hjärta medfött.
Så det var i forna dagar,
Men numer, i dessa tider,
Under dessa svåra dagar,
Denna bristens knappa tidrymd,
Är mitt sinne ren förslöat,
Tankekraften ganska ringa,
Hågen spridd och driften borta!
180. »Den jag all min tid mig önskat,
Sökt min halva livstid vinna,
Vellamos våguppstigna jungfru,
Vattnets allra yngsta dotter,
Till en livstidsvän för evigt,
För beständigt till min maka,
Kom och nappade på kroken,
In uti min båt sig svängde,
Men jag visste ej behålla,
Ej till hemmet henne föra,
190. Släppte henne ned i vågen,
Ned i böljorna de djupa!»
Framåt skrider han ett stycke,
Suckande han går och sorgsen,
Vandrar långsamt hän mot hemmet,
Yttrar slutligen och säger:
»Fordom sjöngo mina fåglar,
Golo mina glada gökar,
Golo både kväll och morgon,
Stundom även mitt på dagen.
200. Vad har tystat deras stämmor,
