Den här sidan har korrekturlästs
§ §
85
Sång 6.
Alltför lågt dock flyger denna,
Ned i låga moder-jorden:
Jorden vill till Mana sjunka,
Sönderbrista vill dess sandgrund.
Nu sin tredje pil han skjuter,
Träffar slutligt med den tredje
I den blåa älgens mjälte;
Under gamle Väinämöinen
Träffar han den gula hingsten,
180. Fålen, ärtskaftlik till färgen,
Genom köttet invid bogen,
Tvärs igenom vänstra skuldran.
Nu den gamle Väinämöinen
Föll på fingrarna i vattnet,
Störtade i havet handlöst,
Damp med nävarna i svallet
Ned ifrån den blåa älgen,
Från sin fåle, ärtskaftfärgad.
Väldig då en storm sig höjde,
190. Havet steg i höga vågor,
Drev den gamle Väinämöinen,
Längre bort från land beständigt
Ut uppå de vida vattnen,
Över havets öppna sträckor.
Men den unge Joukahainen
Yttrar skrytsamt nu och säger:
»Ej, du gamle Väinämöinen,
Aldrig i din levnad mera,
Ej så länge tiden varar,
200. Medan gyllne månen lyser,
Ned i låga moder-jorden:
Jorden vill till Mana sjunka,
Sönderbrista vill dess sandgrund.
Nu sin tredje pil han skjuter,
Träffar slutligt med den tredje
I den blåa älgens mjälte;
Under gamle Väinämöinen
Träffar han den gula hingsten,
180. Fålen, ärtskaftlik till färgen,
Genom köttet invid bogen,
Tvärs igenom vänstra skuldran.
Nu den gamle Väinämöinen
Föll på fingrarna i vattnet,
Störtade i havet handlöst,
Damp med nävarna i svallet
Ned ifrån den blåa älgen,
Från sin fåle, ärtskaftfärgad.
Väldig då en storm sig höjde,
190. Havet steg i höga vågor,
Drev den gamle Väinämöinen,
Längre bort från land beständigt
Ut uppå de vida vattnen,
Över havets öppna sträckor.
Men den unge Joukahainen
Yttrar skrytsamt nu och säger:
»Ej, du gamle Väinämöinen,
Aldrig i din levnad mera,
Ej så länge tiden varar,
200. Medan gyllne månen lyser,
