Eleganta rum för resande
|
Svanfeldts Hotell | Eleganta rum för resande
|
| serverar middagar och supéer á la carte och efter beställning samt sexor till olika pris. Första klassens restauration. Enskilda rum för såväl damer som slutna sällskaper finnas. | ||
| Table d'hôte | ||
serveras från 2—5 e. m. à 1 kr. 50 öre (smörgåsbord och 4 rätter mat) Middagsbiljetter tillhandahållas à 30 kr. per månad. Hel inackordering (med smörgåsbord och 3 rätter mat till middag) à 50 kr. pr månad | ||
| 167 Vördsamt Sal. Svanfeldt. Man spricht deutsch — English spoken — On parle français. |
— Från domkapitlet. Till lediga kyrkoherdebeställningen i Köpings och Egby församlingar utgår ansökningstiden måndagen den 22 nästkommande oktober kl. 12 på dagen.
— Under den 22 dennes har eforus öfwer Kalmar stifts allm. lärowerk utfärdat följande förordnanden: För kollega fil. dr. J. G. M. Palmberg att från och med den 24 instundande september tills widare förestå rektorsbefattningen; fil. kand. H. Holmström att från höstterminens början tills widare förestå en kollegabefattning och folkskoleläraren T. G. Synnerstedt sånglärarebefattningen, allt wid Oscarshamns lägre allm. lärowerk.
— S. d. har domkapitlet utfärdat förordnande för konsistariiamanuensen Manfr. Holmström att från och med höstterminens början tills widare med fullt answar förestå en adjunktsbefattning wid Kalmar folkskolelärarinneseminarium.
— Förhöjd aflöning. Bankofullmäktige ha i torsdags förklarat handhafwaren af den dagliga förwaltningen wid riksbankens afdelningskontor i Örebro hr E. Sterner berättigad att från 1 september åtnjuta ett ombudstillägg af 500 kr.
— Telegrafwerket.. Sökande till endera af kommissarietjensterna af 1:sta klassen i Kalmar, Karlstad och Upsala äro: kommissarierna af 2:dra klassen N. A. T. Johansson, Stockholm, G. Sandström, Norberg, P. G. Egnell, Linköping. M. J. Enander, Eskilstuna, J. A. B. Salmenius, Örnsköldswik, R. S. Sommar, Lysekil, A. F. Modéer, Göteborg, A. J. H. Peterson, Stockholm, och G. A. Larsson, Nässjö; kommissarierna af 3:dje klassen A. Åhl, Nyland, T. Lindberg, Nyköping, A: L. F. Höijer, Borås, A. Hellström, Wexiö, T. A. Nordmark, Sollefte, N. J. W. Wikblad, Trelleborg, och D. F. Wenström, Hessleholm, samt assistenterna B. A. S. Bergström, Ystad, T. F. Swensson, Westerwik, G. E. Norström, Falun, J. F. Wahlgren, Stockholm, M. Eriksson, Lule, T. L. Cramér, Göteborg, J. D. W. Cederholm, Stockholm, O. F. Ekström, Malmö, samt J. Th. Johansson och J. B. Persson, Stockholm.
— Affischeringstaflor äro uppsatta på flera ställen i staden af hr T. Olof Olsson. Då de platser, der dessa prydliga taflor blifwit upphängda, äro synnerligen lämpliga i och för affischering, wore det önskwärdt om affischerna uppsattes å de samma i stället för att såsom hittills skett uppklistras öfwer allt på wäggar och plank.
— Bland sökande till personliga privilegiet wid nyupprättade apoteket Wifsta warf inom Westernorrlands län nämnes apoteksinnehafwaren A. Carlmark i Mörbylånga.
— Wåra badorter. Inskrifne brunns- och badgäster i Nybro från den 17 till den 24 aug.:
Första klass: Pastor S. A. Hallborg, Wexiö; fru Berna Brogren, Stockholm; fröken Olga Brogren, d:o; fröken Rosalie Josephson, d:o; kyrkoherden W. Brorström, Sölvesborg; fru Clara Brorström, d:o. Summa 284.
Andra klass: T. F. Gustafsson, Långasjö; hustru Hulda Gustafsson, d:o; Carl Holmström, Börsryd; Wendla Gustafsson, Hyltan; Mathilda Gustafsson, Högahult; J. A. Andersson, Åby förs.; Albertina Pettersson, Hofmantorp; Helena Karlsson, Ingelsmåla, Algutsboda. Summa 213.
Tredje klass 13. Summa 510.
— Afsägelse af riksdagsmannaskap. F. landshöfdingen grefwe Gustaf Lagerbjelke har ingifwit ansökan om befrielse från sitt ledamotskap i Första kammaren.
— Koleran. Tre af de å Fejans sjukhus intagna fingo i onsdags morgon lemna det samma sedan koleralaboratoriet i Stockholm meddelat, att inga kolerabaciller förekommit i uttömningarna efter dessa personer.
Deremot qwarligga ännu å sjukhuset 6 personer, i hwilkas uttömningar kolerabaciller påträffats. Af dessa 6 personer äro 5 mycket lindrigt sjuka, men den sjette, besättningskarlen Lindblom, något swårare, ehuru ingenderas tillstånd gifwer anledning till några farhågor.
Från Stockholm telegraferas den 23 aug.: Såsom förut omtalats inkom till Känsö karantänsanstalt den 20 dennes norska ångaren Kristiania från Amsterdam med ett misstänkt sjukdomsanfall ombord. Dejektioner från patienten insändes till härwarande koleralaboratorium, som undersökt desamma med det resultat, att fallet är påwisadt icke wara asiatisk kolera.
— Konungens besök å Ljungbyhed. Från Klippan telgraferades den 23: Konungen med följe hitkom med bantåg från Helsingborg i dag kl. half 8 f.m. och mottogs wid den festligt smyckade stationen af generallöjtnanten frih. Peyron med stab. En talrik menniskomassa hade jemwäl infunnit sig. Ett fyrfaldigt lefwe helsade konungen, som genast steg till häst och begaf sig genom den flaggprydda byn till trupperna, de tre skånska kavalleriregementena samt en del af Wendes artilleriregemente, hwilka stodo uppstälda i närheten af pappersbruket.
Sedan konungen helsat trupperna, tog den stora kavallerimanövern sin början i rigtning mot Ljungbyhed. Konungen återwände till Helsingborg med bantåg från Ljungbyhed kl. half 4 i e.m.
Festarrangementen wid Klippans jernwägsstation woro särdeles tilltalande. De hade ledts af apotekaren J. H. Zickerman, och samhällets damer hade under de senaste dagarna warit ifrigt sysselsatta hermed.
— Häktad tjuf. Från Oscarshamn telegraferades den 23 augusti: I dag häktades härstädes en snyggt klädd mansperson, misstänkt för att hafwa begått silfwerstölder i Upsala och Westerwik. Wid häktningen drog mannen, som uppgifwer sig heta Oscar Lindberg, knif, men öfwermannades.
— Operabyggnaden. Sedan numera grundläggningsarbetena wid operan afslutats och källarmurarne blifwit uppförda till gatuytan för såwäl salongs- som scenhuset, har i dagarna afsyning och besigtning å de arbeten som blifwit af aktiebolaget Skånska cementgjuteriet utförda werkställts. Arbetena, som påbörjades med terassbyggnaden sommaren 1892, ha fortgått med en arbetsstyrka varierande emellan 100 och 300 man.
Största delen af grunden är utförd å betonkolonner, öfwer allt nedgående till fasta berget, med undantag af westra och södra delarna af salongshuset, som äro utförda å till berget neddrifna pålar och derpå warande betonbädd. Det stora djupet till fasta berget jemte närheten till Norrström, har nödwändiggjort en ytterst beswärlig pumpning med tillhörande tätningsarbeten och ha för den skull trenne pumpwerk under nästan hela arbetstiden warit i gång. De djupaste kolonnerna nedgå ända till 15 meter under Arsenalsgatan och 8 meter under Saltsjöns wattenyta. Den ytterst swåra och stenbundna jordmånen inom byggnadsplatsen har ofta fordrat stora ansträngningar för gräfningsarbetenas utförande och den sågtandade bergsbotten har framwisat stora höjdskilnader inom ganska korta afstånd.
Den utförda grundläggningen för nya operan kan anses wara en af de swåraste men på samma gång mest omsorgsfullt utförda inom wårt land.
Terassbyggnaden närmar sig äfwen sitt afslutande och kommer redan under instundande höst att tagas i bruk för butiker samt nästinstundande maj för den nya operakällaren.
Grundläggningsarbetena för sjelfwa operan har betingat en kostnad af omkring 400,000 kr. och terassbyggnaden i sin helhet inclusive sten- och jernarbeten omkring 250,000 kr.
— Sala blir ändå icke utan silfwergrufwa. På sidan om utmålet till de grufwor som Sala silfverwerk år 1888 tillhandlade sig af Sala bergslag, finnas åtskilliga större och mindre gruföppningar och “skärpningar”, hwilka i äldre tider bearbetats dels af bergslaget och dels af enskilda personer. De flesta af dessa hafwa för länge sedan öfwergifwits, wanligast af den anledningen, att man med den tidens ofullkomliga hjelpmedel ej förmådde hålla wattnet på afstånd. Under de senaste åren hafwa emellertid enskilda personer wågat försöket att bekosta återupptagandet af åtskilliga bland sådana grufwor, och nu har brytning påbörjats i “wattengrufwan”, på hwars botten påträffats ett mäktigt lager af wacker och rik malm, hwaraf prof sändts till England, derifrån godt anbud inkommit.
— En döende grufdrift. I Sm. Alleh. läses: För några årtionden sedan, då ännu Tabergsmalmen bröts och förädlades wid de många små jernbruk, som lågo spridda här och der i Tabergs bergslag, kunde wårt län uppwisa en ganska blomstrande grufdrift. Snart dukade emellertid de i liten skala drifna bruken under för de större, den ena masugnen släcktes efter den andra tystnade och lugn och stillhet efterträdde det lif och den rörelse, som rådde wid bruken och i skogarne, der årligen hundratals kolmilor restes och brändes.
Och nu tyckes det, som om den sista återstoden af småländsk grufdrift, bearbetningen af Spexeryd brunstensgrufwor, wore på wäg att upphöra.
Upptäckten af malmfyndigheten wid Spexeryd tillskrifwes en ung dräng, sedermera soldaten Palm å Bränneberga. Anstäld som arbetare wid masugnen å Eckersholm, som på den tiden egdes af grefwe J. Hamilton, hade denne dräng, som ofta hade sin wäg öfwer det nuwarande gruffältet wid Spexeryd, en dag hittat och medtagit till Eckersholm en i dagen liggande bit brunsten eller manganmalm. Till följd af den upphittade malmbitens tyngd trodde man det wara jernmalm och gjorde försök att i masugn smälta densamma, hwilket dock wisade sig omöjligt. Efter att hafwa sändt prof till England upplystes man om att det gjorda fyndet war manganmalm, och inkom kort infunno sig twenne engelsmän, herrar Elder och Alexander, hwilka inmutade och började bearbeta grufwan.
Detta war år 1828, och sedan dess ha Spexeryds grufwor haft många egare och bearbetats med wissa tiders mellanrum, under de senare åren med en arbetsstyrka af ända till 300 man, tills arbetet i fjor instäldes.
Den mest bearbetade delen af gruffältet eges nu af Sandersonska sterbhuset, som utarrenderat grufworna till grosshandlaren John Millar i Göteborg.
Orsaken till arbetets upphörande påstås wara swårigheten att få afsättning för manganmalmen, och otroligt låter det wisst ej, när man ser det kolossala brunstensupplag, som de sista åren legat wid Tenhults station. Nämnda upplag representerar i rundt tal den lilla nätta summan af 300,000 kronor!
Fullt nedlagd är dock ej grufdriften wid Spexeryd, då en fyndighet, tillhörig grosshandlaren R. Malmsten i Göteborg, ännu bearbetas. Wid densamma sysselsättas dock ej mer än ett tjugotal arbetare.
— Behandling af tuberkelsår och lungsot med ättiketer. Främst i № 12 af medicinska tidskriften “Eira” för innewarande år finnes införd en längre uppsats af fil. d:r P. Håkansson med ofwanstående öfwerskrift.
Förf. erinrar till en början om hwad han i sina redogörelser i “Eira” år 1891 anfört, nemligen att inandringarne werkat mer eller mindre wälgörande, och att de för lungsigtiga förorsakat, att hostan minskats, andningen försiggått lättare, sömnen blifwit god, nervretlighet och oro upphört, matlusten blifwit bättre, utseendet friskare, krafterna tilltagit samt att inandningarna werkat läkande; iakttagelser som fortsatta försök ytterliga bekräfta.
Widare omnämner han, att en af hans förra lungsotspatienter är fortfarande frisk och en är i full arbetskraft samt meddelar en redogörelse för behandling af twå fall af lungsot.
I sina förra meddelanden har d:r Håkansson endast redogjort för werkningarne af inandning af de gaser, som uppkomma wid ättikbildning ur sprit. I den nu ifrågawarande uppsatsen redogör han för sina försök att utröna, hwad werkan hwarje särskilt af ifrågawarande gaser medför, och synes komma till det resultat, att ättiketern derwid är af den största betydelsen. Han redogör derwid för sina försök att låta lungsotspatienter inandas blandningar af ättika, sprit och ättiketer (salubrin) och att dylika inandningar medfört gynsamma werkningar. samt att personer, som lidit af swår hosta, derigenom fått lindring och god sömn. Widare har han låtit sina patienter intaga 10 till 25 droppar ättiketer twå gånger om dagen. Dessutom har han låtit dem anwända wärmande salubrinomslag.
Hwad som specielt föranledt d:r Håkansson att fortsätta sina försök war iakttagelsen, att inandningarne werkade lättande, och han har med anledning deraf försökt utwändig behandling af tuberkelsår och andra sårnader. Enligt redogörelse af prof. Ask hafwa 3 tuberkelsår, som å Lunds lasarett behandlats med salubrin, 2 läkts därmed.
Utom af professor Asks nämnda redogörelse åtföljdes uppsatsen af en sjukdomsberättelse af regementsläkaren d:r Casper Andersson, hwilken deri omtalar att den försökta metoden wid behandling af en lungsigtig haft god werkan.
— Eldare, som rymmer från sin post. Förliden tisdag timade å Hjo—Stenstorps jernwäg den helt wisst enastående händelsen att eldaren å tåget № 5, L. Pettersson, då tåget befann sig i full fart å linjen mellan Hjo och Mowalla, hoppade ned från maskinen och oskadad tog till flykten inåt skogarna, derifrån han sedan icke afhörts, skrifwes till Sw. D. Lokomotivföraren, som nu stod ensam, nödgades upptaga en bromsare till sitt biträde, på det att tåganordningen icke skulle rubbas.
Den förrymde eldaren, hwars egendomliga tilltag lär berott på någon osämja mellan honom och föraren, hade ännu icke i onsdags afhörts.
— Lifwets tragedier. Exempel på en kärlek, så trofast, att den öfwerlefwer till och med lifwets största olyckor, äro så sällsynta, att en liten sann historia från östgötabygderna torde wara förtjent att här omtalas.
För flera år sedan tjenade hos en rik landtman i Norrköpingstrakten en ung man mot en ringa lön. Det hände sig, att han och den rike husbondens sjuttonåriga dotter fattade kärlek till hwarandra. Då detta upptäcktes, fick den förmätne sitt afsked och han styrde, han som många andra, sin färd till Amerika. Åtta år ha sedan dess förslutit och på dessa år lät han icke höra af sig det allra minsta. Den unga flickan blef ett par år efter hans afresa gift med en förmögen landtbrukare från Småland, men äktenskapet blef olyckligt och efter tre år upplöstes detsamma genom laglig skilsmessa. Så dog fadern, som man trodde af sorg öfwer dotterns olycka, och en stor förmögenhet tillföll henne.
För omkring nio månader sedan reste hon öfwer till Amerika för att om möjligt få weta hwad som blifwit af den unge man, hon gifwit sin första kärlek. Nu är hon åter hemkommen, sedan hon efter ett ihärdigt sökande återfunnit honom. Men det blef ett sorgligt återseende, ty han befann sig på ett — dårhus, wansinnig af öfweransträngning och umbäranden. Emellertid fick hon honom med sig hem och har nu inackorderat honom på en privat anstalt för för sinnessjuka. Sjelf har hon ett fast hopp om hans fullkomliga tillfrisknande.
— Räddad efter elfwa timmars dödssömn. En nioårig dotter till smidesarbetaren Herin i Eskilstuna gick jemte en sexårig broder i söndags eftermiddag ned till norra stadsparken. Der fick hon för sig, att hon skulle hoppa ned i en båt, men råkade då falla i kanalen. Den lille gossen hade ej förstånd att genast skrika utan stod helt stilla och grät, hwarför det torde dröjt 10 à 15 minuter, innan folks uppmärksamhet fästes wid olyckan och flickan blef uppdragen. Fadern, polis m. fl. personer förde flickan, som war sanslös, till hemmet i garfware Nordemans gård. Genast widtogos rullningar för att få wattnet ur kroppen. Med. kand. Thunström eftertelefonerades och anlände inom kort och sedan denne påkallat doktor A. v. Posts hjelp fortsatte dessa båda läkare oförtrutet ända till kl. 12 på natten arbetet med att få lif i flickan. Wid nämnda tid hade hon ännu icke återfått sansen, med andningen försiggick lugnt. Wid fyratiden erhöll doktor v. Post bud att full sans inträdt. Barnets räddning efter denna långa dödssömn är ganska underbar. Någon fara för lifwet förefinnes nu icke, så framt ej en lunginflammation tillstöter, hwilket i dylikt fall ju lätt kan inträffa, säger S. P.
— Twå tunnland torfmosse för ett halft stop bränwin. En brefskrifware till “Hörby-Posten” berättar, att en åbo i Arup af Höxeröds socken (Skåne) för ungefär 15 år sedan sålde twå tunnland prima torfjord för det billiga priset — ett halft stop bränwin. Den lycklige köparen har sedermera hwarje år från sin mosslott sålt torf till ganska aktningswärda belopp, men det oaktadt anses hans mosse ännu wara wärd omkring 800 kr. I sanning god valuta för ett halft stop bränwin!
— Ett wackert bewis på postförbindelsernas snabbhet berättar “Sydswenska Dagbladet”:
En firma i Malmö afsände den 8 d:s ett brefkort med adress: “Hrr Delarne & komp., London”, utan närmare uppgift på bostaden.
Den 12 dennes erhöll afsändaren såsom swar ett brefkort från den engelska firmans afdelningskontor i Paris, “De la Rue & komp.”, dateradt den 11 d:s. Fastän, som synes, firmanamnet på det första brefkortet war felaktigt och adress saknades, hittade det engelska postwerket likwäl ögonblickligen rätt på den rätta firman, som utan dröjsmål gaf sin filial i Paris, hwilken beswarar alla ingående bref från kontinenten, sina order. Knappt mer än 4 dygn behöfdes för denna affärskorrespondens mellan så widt skilda orter.
— Om swenskarnas utgräfningar i Grekland på platsen för den urgamla Poseidonhelgedomen på Kalauria, hwilkens namn är oupplösligt förbundet med Demostenes' död, meddelas nu utförligare berättelser.
Gräfningarna, som under docenten Wides och doktor Kjellbergs ledning bedrifwits med en arbetsstyrka af 20 man, lemnade under de första weckorna ett jemförelsewis godt resultat af flera enskilda fynd från sjunde och åttonde århundradena före Kristus samt ledde till blottande af en omfattningsmur (peribolos), säkert 60 meter lång och 30 meter bred, inom hwilken man lyckats finna tydliga spår af helgedomens fundamenterade murar.
I den långsträckta fyrkant, som anger templets omfång, fann man alla de massor af taktegel och målade terracottapalmetter, som prydde templets tinnar, hwarjemte äfwen det utgräfda området har flera genom sin ålderdomlighet intressanta votivföremål, föreställande allehanda djur, bland hwilka hästen såsom helgad åt Poseidon intager ett framstående rum. De senaste dagarne ha äfwen några mykenska wasskärfwor och en graverad signetring af orientalisk typ blifwit funna — ett bewis för att den mykenska kulturen warit bofast på Kalauria.
Icke långt från den plats, der Poseidon-templet låg, ha twå pelarhallar blifwit lagda i dagen, flankerande wägen upp till detsamma. Inom den södra hallen äro sitsen och de med lejonfötter skulpterade fötterna af en marmortron funna, hwilken omständighet i förening med den äfwenledes här funna inskrift, som enligt sin egen utsago skulle uppställas framför “Ruberterion”, gör det icke osannolikt, att här bör sökas Kalaurias rådhus, der man har rätt att antaga, att den urgamla kalauriska amfiktyoniens representanter samlades. Den nämnda inskriften handlar hufwudsakligen om tempeljordens förwalning.
Ännu ett par weckor komma wäl gräfningarna att fortgå på Kalauria. Möjligen komma de att fortsättas på en annan plats ännu denna sommar, som genom den starka hettan warit mindre lämplig för utgräfningsarbete.
— Ett läkare-öfwergrepp i Danmark? En damskrädderska i Köpenhamn har till en derwarande domstol instämt den bekante dårhusläkaren d:r Pontoppidan med yrkande, att han till henne skall betala ett skadestånd på 10,000 kronor för ett öfwergrepp, till hwilket han skulle gjort sig skyldig i sin tjenst. Dermed skulle det förhålla sig på följande sätt:
I november i fjol wände sig damskrädderskan på en wäninnas råd till öfwerläkaren Pontopiddan för att konsultera honom för en stark nervositet, som hon lidit af i en längre tid. Hr Pontoppidan rådde henne då att lägga sig inne på hans afdelning. Detta kunde och wille hon emellertid icke göra, åtminstone icke wid den tidpunkten, som war hennes trägnaste tid.
D:r Pontopiddan gaf henne då en skrifwelse, af hwilken hon, såsom han sade, kunde begagna sig, om hon sedermera bestämde sig för att lägga sig inne på hans afdelning. Då damen frågade, hwad detta skulle kosta, swarade doktorn, att det kunde hon få upplysning om på sjukhusets kontor.
Då begaf hon sig till kontoret för att få den önskade upplysningen, och som bewis på att hon hade intresse af att få frågan beswarad wisade hon skrifwelsen, om hwars innehåll hon icke förut tagit kännedom.
Man frågade hene, om hon tillhörde någon sjukkassa, och då hon swarade nej, fick hon det beskedet, att det kostade ingenting. Den herre, som hon först talte med, bad henne derpå gå in i ett sidorum, och der började twå män och en qwinna trots hennes protester att kläda af henne och iföra henne hospitalskläderna. Derefter fördes hon oaktadt fortfarande protester till den sjette afdelningen och insattes der i en cell för sinnessjuke.
På qwällen samma dag kom d:r Pontoppidan in till henne. Hon förebrådde honom hans handlingssätt; men han swarade, att hon bara skulle wara lugn, så skulle allt bli godt och wäl.
I twå dagar måste hon nu, trots alla böner, stanna qwar i afdelningen för oroliga sinnessjuke, sålunda de fullständigt galne. En annan qwinna, som botats, rådde henne att wara lugn och lofwade att meddela saken för hennes anhöriga. Sedermera öfwerflyttades hon till den lugna afdelningen.
Nu fordrade hennes kompanjon, att hon skulle frigifwas, och efter åtta dagagrs förlopp lyckades det också att få henne ut. Det påstås att hon under den tid, som hon låg inne på afdelningen för sinnessjuke, såg d:r Pontoppidan endast en gång.
— Gräsliga brott. Wid Lagmanstinget i Hamar, Norge, har i förra weckan behandlats ett brottsmål, som med skäl wäckt ett oerhördt uppsende. Ransakningen warade i 16 dagar och 63 wittnen samt 3 sakkunnige afhördes. Och ändå är det inwecklade målet ännu ej fullt utredt.
De anklagade, man och hustru, äro hemmansegarefolk i goda omständigheter. Ortens länsman har uppskattat deras förmögenhet till 6- à 7,000 kronor. Mannen heter Martinus Præsterud och hustrun Eline Johannesdotter — han är 27, hon 25 år gammal. Han är känd som en ytterst närig person, hon har warit wäl känd, men är i hög grad wiljelös och klent begåfwad.
Det är twenne förbrytelser målet gäller. De gifte sig på nyåret 1893 och i februari samma år föddes det första barnet. Martinus, som förbjudit hustrun att wid detta tillfälle söka någon hjelp, tog hustrun owetande barnet, bar det ut i swinhuset, dödade det och gömde kroppen under gammal halm. Det hette sedan att barnet warit dödfödt, hwilket dock bewisligen är lögn.
Samma månad i år födde Eline åter ett barn under liknande förhållanden. Denna gång bar mannen det genast ut i spiskammaren, lade det i ett spann watten och på natten frös det is öfwer det. Följande dag, då det likwäl blifwit sedt af ett par personer, skar han liket i småbitar och brände upp det i bakugnen.
Då dessa brott, först det senare och under ransakningen derom äfwen det förra, blifwit uppdagade och länsmannen kom för att hålla undersökning, förmådde mannen hustrun att taga ogerningarna på sig, ty, sade han, “han wore nödwändigare för gårdens skötsel än hon”.
Det lider intet twifwel att motivet till brotten warit å hans sida girighet och å hennes slafwisk undergifwenhet för mannens wilja.
Att äfwen det senare barnet haft lif är, om icke fullt bewisadt, så åtminstone af flera skäl troligt.
— Ett käckt räddningsförsök utfördes i fredags i Stora Belt af en af danska pansarfartyget Helgolands officerare. Under manövrerna föll en matros öfwer bord. Oaktade fartyget hade en fart af 6—7 danska mil, kastade premierlöjtnanten Danneskjold-Samsöe ögonblickligen rocken af sig och hoppade i efter matrosen, som icke kunde simma, ett djerft språng, då löjtnanten hotades att dragas under wattnet af det stora fartygets kölwatten.
Löjtnant Danneskjold-Samsöe fick emellertid tag i den drunknande, som olyckligtwis råkade ut för kramp, så att en strid uppstod i wattnet mellan de båda. Från Helgoland utkastades en räddningsmast, som löjtnanten till följd af sjögången dock icke lyckades nå. Helgolands maskin hade genast stoppats, men de simmande befunno sig emellertid nu ur sigte för fartyget. Nästan en hel qwart låg premierlöjtnant Danneskjold-Samsöe i wattnet och kämpade med matrosen, som hwarje ögonblick war nära att draga honom under wattnet. Till sist måste löjtnanten slita sönder sin wäst för att slippa undan den olyckliges tag. I sista stunden nådde den från Helgoland utsatta båten fram till den utmattade officeren, hwilken, då han upptogs, befann sig i mycket medtaget tillstånd. Matrosen hade kort dessförinnan gått till bottnen.
Den modige löjtnanten är son till den nye chefen för Köpenhamns k. teater och gift med comtesse Juel-Brockdorff.
— På cycle upp till toppen af Rundetaarn red en amerikanare, som för närwarande uppehåller sig i Köpenhamn. Han behöfde 3 minuter för att komma upp och red ned igen efter att hafwa njutit af utsigten. Twenne gånger förut har det händt att cyclister företagit denna färd, hwilken som bekant en gång i tiden företagits i wagn af en dansk konung och hans gäst, Ryssland czar.
— Amerikanska landtbrukets tillbakagång. Amerikanska senaten tillsatte förlidet år en kommission med uppdrag att undersöka orsakerna till landtbrukets tillbakagång samt att uppgöra förslag till de medel, hwarmed detsamma kunde upphjelpas.
Af kommissionens betänkande framgår, att spanmålspriserna gått ansenligt tillbaka.
Sålunda har på arrendegårdar i Förenta staterna priset på hwete gått tillbaka från år 1868 till 1892 med 35 proc., hafrepriset med 40 proc. Äfwen kreaturen hafwa under åren 1872—1892 fallit i pris på följande sätt: hästar med 16 proc., mulåsnor med 22 proc. och mjölkkor med 40 proc. etc. Priset på jord har äfwen nedgått. Sålunda är t. ex. i staten Newyork jorden omkring 32 procent billigare än för 20 år sedan.
Såsom orsaker till dessa förhållanden anför kommissionen: öfwerproduktion, prisfall till följd af terminspekulationer, spanmålshandlarnes och qwarnegarnes sammanslutning, kötthandelns monopol i de stora slagtarnes och köttexportörernas händer, transportkostnaderna, den utländska konkurrensen, höga räntor på arrendegårdar, realegendomens alltför höga beskattning och landets banksystem. Såsom hjälpmedel förordas sparsamhet wid jordbruksdriften, upprättandet af föreningar bland jordbrukarne, odling af sockerbetor, sorghum och dylika produkter, utwidgad ullproduktion, reformer för en jemnare fördelning af skatterna, ett bättre system för skörde- och marknadsberättelser, förbud mot terminspel och höjd beskattning af stora handelskombinationer.
Nytt teaterföretag i Moskwa. En jetteteater är för närwarande under uppförande i Moskwa, och hoppas man, att den skall kunna inwigas nästa december månad. Teatern, som bygges på föranstaltande af en millionär wid namn Salodownikoff, skall inrymma 3,100 sittplatser och bli utomordentligt elegant utstyrd. Den är särskilt beräknad för gästspel af utländska berömdheter, och grundläggaren hoppas att det stora antalet platser skall medgifwa en jemförelsewis betydlig nedsättning i de eljest i Moskwa wanliga mycket höga biljettprisen.
Bref från Norra Möre.
Det märks tydligen af wäderleken, att wi nu äro inne på höstsidan, ty den ena dagen kännes warm och är solig och så dagen derpå är den regnig och ganska kylig. Ett har wäderleken fört med sig i rikt mått och det är nederbörd, till fromma för de som arbeta å sina rågträdor, men till men för de återstående skörde- och bergningsarbetena i wår ort. Att klaga på “wår Herres” wäderlek är ej min mening och gagnar wäl föga, men nog kunde, tycka säkerligen många, regnwädret dröjt ännu några dagar och så tycker också Eder brefskrifware.
Kyrkovisitation förrättades, som förut i tidningen omnämnts, i Ryssby i söndags och lördags. Derwid närworo mycket folk från när och fjerran, de sednare för att höra den som predikant så mycket omtyckte kyrkoherden A. Nordstén, hwilken hela kontraktets befolkning lärt sig uppskatta och wärdera. Wid gudstjensten i söndags utfördes sång af en kör från orgelläktaren och af kyrkoherden Hultqwist i Dörby från altaret, hwilket betydligt förhöjde högtidligheten af gudstjensten.
Efter predikans slut woro alla de närwarande prestmännen och en hel del af socknens ledande män samt dagen derpå ännu en del öfriga sockenbor inbjudna på middag i det gästfria och wänliga kyrkoherdehemmet, derifrån säkerligen alla medförde de mest angenäma minnen och intryck.
Jernwegsfrågan Kalmar—Berga är för oss landtbor ett rigtigt mysterium; åtminstone tycka många så. Och underligt är det ej, då man ser att Kalmar stad ej gör ett grand för saken, ja, ej ens behandlat frågan, sedan landtkommunerna sagt sitt ord i frågan. Hwilar frågan der, så tyckes den emellertid diskuteras så mycket lifligare på landet och många dess motståndare hafwa nu öfwergått till att wara för saken. Åtminstone är det så i den socken som förut war mest emot, neml. Förlösa. Det är wäl, kan man förmoda, Galgkrogbornas “attentat” mot Förlösarigtningen som wäckt de goda Förlösabornas domnade hjernor till besinning och bättre tankar. Bara det ej är för sent!
För sent tycker häradets befolkning att posten, nu, sedan de ändrade tågförbindelserna med postförande tåg kommit till stånd, utgår från Kalmar och norrut. Eder brefskrifware undrar också hwarför “hufwudposten”, som kommer till Kalmar 9,18 f.m., skall behöfwa taga sig en lur på 8 timmar, eller till kl. 5 e.m., innan den ger sig i wäg till sina bestämmelseorter. Det är wäl emellertid för att inwänta lokalposten och den med 2,45 em.m. tåget ankommande posten och äfwen den har ju sin betydelse. Det är nog ingen möjlighet att få saken afhjelpt på sätt de flesta önska, men nog kunde posten få utgå från Kalmar kl. 4. e.m.; till den tid böra wäl herrar posttjenstemän hinna ordna densamma och dermed wore alltid en timma wunnen. Bl.
Öfvergifven.
Af Agnes Fleming.
Öfversättning för denna tidning af Öda.
(Forts. från föregående. №).
TRETTONDE KAPITLET
Det var en kall höstaktig afton med mulen himmel, blåsig och dimmig, då Norine stod vid fönstret i det lilla huset på stranden och såg ut. Tre veckor hade förgått sedan hennes man lemnat henne — jemt sju veckor efter den minnesvärda aftonen af hennes rymning från hemmet. Dessa sista ensliga tre veckor hade medfört sin sorgliga, oundvikliga förändring. Det lilla ansigtet hade blifvit ännu mindre så att de stora mörka ögonen tycktes onaturligt stora för det aftärda ansigtet, den fina figuren hade blifvit ytterligt mager och händerna voro nästan genomskinliga.
— Se, så, nu har jag slutat för idag! utbrast den yngre miss Waddle och drog en suck af lättnad. Tidningspojken kan komma när han vill så är jag färdig.
Hon aftorkade pennan i håret, föll tillbaka i stolen och såg på klockan.
— Half sex, så sant jag är en syndare och elden i spisen ännu ej tänd! Klockan sex är Elisabeth hemma, hungrig som en varg. För en minut sedan nedskref jag hertigars och hertiginnors ord och handlingar och nu måste jag gå och tända eld i köksspisen. Sådant är lifvet. — Mrs Laurence, mitt kära barn, det tjenar ingenting till att ni anstränger era ögon med att stirra så der. Antingen ni har något bref eller inte är min syster ej här förr än om en halftimme.
Norine knäppte ihop händerna.
— O, jag har säkerligen bref idag! sade hon.
— Det hoppas jag också. Högt märkvärdigt att mr Laurence icke skrifver; men karlar hafva i regeln motvilja för brefskrifning. Kanske är han på väg hit och anser det icke löna mödan att skrifva — var säker att det nog blir bra. Krya derför upp er, kära barn, och se inte så ledsen ut. Ni har blifvit så mager som en skugga under de sista fjorton dagarne, och ni måste taga vara på er, så att er vackre man inte blir mindre kär i er, då han ser det der bleka och magra ansigtet. Jag skall säga er, mrs Laurence, ni borde ha något att göra.
— Något att göra? frågade Norine sakta.
— Ja, kära barn, sömnad, ritning, spelning, läsning, skrifning — hvad som helst utom att gå på detta sätt — väntande, bara väntande. Det hitför hvarken honom eller bref en enda minut förr. Det är skada att ni inte kan skrifva en roman, sade miss Waddle och samlade ihop sitt manuskript i en hög. Säg, kan ni det?
— Nej, det är jag rädd att jag inte kan, svarade Norine leende. Jag är inte skicklig i något afseende. Godt, jag kunde skrifva berättelser och förtjena pengar som ni gör.
— Ja, det är mycket trefligt och behändigt när de icke blifva återsända, men jag har fått dem tillbaka flera gånger än jag vill tänka på. Nu skall jag dock lyckas, det är säkert, ty denna skall införas i “Eldflaggan”; pojken kommer snart efter manuskriptet.
— Hvad kallar ni den? frågade Norine och såg med vördnadsfull fruktan på högen af smutsigt manuskript.
— “Den demoniske tandläkaren eller hemligheten af den dubbla tanden.” Är det inte en präktig titel? Och jag smickrar mig med att intrigen är lika originel som titeln. Lord Racer, enda son till grefve Greenturf — men kors bevara mig, der kommer Elisabeth, och téet är icke färdigt!
Den yngre miss Waddles for upp, kastade “Den demoniske tandläkaren” med hufvudet förut i en låda och rusade ut i köket då miss Waddle den äldre öppnade dörren.
Norine tog ett steg framåt med blossande ansigte, glänsande ögon och hastig andhemtning. Hon sade icke ett ord och en blick på miss Waddles deltagande ansigte besvarade den ifriga blicken.
— Intet bref ännu, mrs Laurence, sade hon mycket mildt. Jag väntade hos posten.
Hon svarade ej ett ord, men satte sig hastigt med svidande hjerta. Rodnaden försvann från hennes ansigte och glansen från hennes ögon. Hon drog ett långt, snyftande andetag, lade armarne på bordet och ansigtet derpå.
— Stackars lilla varelse! tänkte den äldre miss Waddle medlidsamt. Hvad männen äro grymma!
Miss Waddles erfarenhet af skapelsens herrar var begränsad, men hennes slutsats var riktig i allmänhet och i detta fall i synnerhet, ty sedan mr Thorndyke lemnade sin hustru för tre veckor sedan hade ej det minsta hörts af från honom.
Huru den ensamme, älskande, längtande flickan, som blifvit qvarlemnad i det dystra lilla huset, väntade och bad och blef sjuk till själen af sviken väntan kunna endast de förstå, som väntat förgäfves på dem de älska mest på jorden.
— Var han sjuk? — var han död? — var han trolös? Hvarför skref han icke?
Dessa frågor lemnade aldrig hennes sinne; hon förlorade förmågan att sofva och äta och befann sig i en ständig feber af oro.
Den enda händelsen på den tjugofyra dystra timmar långa dagen var den äldre miss Waddles hemkomst från Chelsea; det enda hopp, som uppehöll henne, var hoppet om att denna skulle medföra ett bref. Hela den långa dystra dagen hade hon lefvat i detta feberaktiga hopp, och nu var hon här utan att medföra något.
Minuterna förgingo och hon låg der utan att röra sig eller lyfta hufvudet. Miss Waddle den äldre böjde sig öfver henne med tårar af medlidande och vrede i sina ögon.
— Kära barn, tag det icke så hårdt! sade hon. Hvem vet hvad morgondagen kan medföra, och om den ej medför något, så fins det ej en man på hela jorden värd att ni för hans skull sörjer er till döds såsom ni nu gör. De äro allesamman sjelfviska, hjertlösa uslingar, sade miss Waddle harmset, och kom nu och drick en kopp té och pina ej ihjäl er för hans skull. Jag är säker att han inte sörjer mycket för er skull.
Norine höjde hufvudet och visade ett sorgset och tåligt litet ansigte.
— Säg inte så, miss Waddle! sade hon. Jag vet att ni menar väl, men jag kan ej bära att höra det. Han ämnar inte glömma eller försumma mig — min älskade gosse. Han är sjuk — jag vet det, och jag vet inte hvar han är eller hur jag skall komma till honom. Nej, jag vill inte ha té; en enda smula föda skulle qväfva mig. Jag skall i stället gå ned till stranden. Det — det är bäst att vara ensam.
Läpparne darrade och den milda rösten var ostadig då hon uttalade dessa ord. Han var icke försumlig, icke trolös, endast sjuk och ur stånd att skrifva. Hon qväfde hvarje annan tanke. Derpå tog hon sin hatt och lemnade rummet, och miss Waddle såg efter henne och skakade sorgset på hufvudet.
— Stackars barn! tänkte hon. Bara sjuk! Jo jag tackar jag! Mr Laurence — om det är hans namn —är en mycket vacker ung man, men dermed är det enligt min mening slut på hans förtjenster. Han har kanske ej öfvergifvit henne, men det mycket likt detta ändå. Han var ju trött på henne innan de varit här en vecka.
Under tiden vandra stackars lilla Norine längs stranden, der de under de första lyckliga dagarne så ofta gått tillsamman. För endast sju veckor sedan hade hon för hans skulle lemnat allt — vänner, hem, trolofvad, sanning och heder. Nu tyckte hon att det var år tillbaka som detta händt. Hon kände sig gammal och trött, och en förfärlig fruktan grep med sin jernhand om hennes hjerta. Hvarför skref han icke? Hvarför kom han ej?
Hon nådde den gröna vallen och satte sig der, allt för trött och ledsen att gå vidare. Allt så utom som inom henne var kallt och grått. Det var mycket ensligt; ingen mensklig varelse mer än hon syntes — icke ens en sjöfogel visade sig på vattenytan. Med händerna sammanknäpta i knät och ögonen fästa på det dystra hafvet satt hon der tänkande — tänkande: Hvarför skref han ej? Hvarför kom han icke?
Plötsligt såg hon en mensklig figur komma liksom från huset — en man, som hastigt närmade sig henne. Hon såg upp och yttrade ett lätt skri af igenkännande och hopp. Såsom mr Liston förr kommit plötsligt så gjorde han det nu. Då var det för att bortföra hennes älskling och nu för att bringa underrättelser om honom, det visste hon.
Hon steg icke upp för att hälsa honom, ty hennes hjerta slog så hårdt af blandad fruktan och hopp, att hon ett ögonblick kände sig färdig att svimma. Han var nu bredvid henne och lyfte på hatten.
— Mrs Laurence? sade han frågande. De sade att jag skulle finna er här. De ville kalla in er, men detta ställe passar bättre för vårt samtal, och derför uppsökte jag er.
Hon gjorde en häftig, otålig rörelse.
— Har ni intet bref till mig? sade hon brådskande. Han har väl sändt er — är han frisk?
— Ja, han har sändt mig — naturligtvis är han frisk. Jag har också ett bref från honom till er, men jag vill icke visa er det ännu, om ni tillåter. Min kära unga dam, jag kommit — han har skickat mig — i ett mycket svårt ärende.
Något i mannens ton mera än hans ord kom henne att hastigt se upp, och James Liston glömde aldrig det förskräckta uttryck, som stod att läsa i dessa stora mörka ögon. Hon lade handen öfver det häftigt klappande hjertat och sade med svårighet:
— Ni sade att han är frisk?
— Ja, mrs Laurence, men för er vore det bättre att han vore död.
— Sir, hur vågar ni? Han är min make, utbrast hon med en rodnad uppstigande i sitt ansigte. Huru vågar ni säga sådana ord till mig?
— Han är icke er make.
Den låga, jemna, entoniga rösten uttalade de förfärliga orden — de små ljusa, glänsande ögonen voro orörligt fästa på henne med ett uttryck af till hälften förakt, till hälften medlidande.
Hon reste sig långsamt och stod stelt stirrande på honom.
Var mannen galen?
— Icke min — hon tystande obeslutsamt. Skulle hon springa ifrån denne galning eller stanna qvar? Gif mig mitt bref! sade hon vredgad. Jag har ingenting mera att säga er.
— Derför att jag säger att Laurence Thorndyke icke är er make? Mitt barn, det är sant.
Hans ton var högtidlig och hans ansigte fullt af medlidande. “Hvilket barn hon är och hur hon älskar honom!” tänkte han. Hvad var det hos denne unge man, som gjorde att qvinnor för hans skull offrade allt som gjorde lifvet angenämt, allt hvad de egde?
— Jag sade er, mrs Laurence, att jag blifvit hitskickad i ett mycket svårt uppdrag. Han har sändt mig. “Samvetet gör oss alla fega”, och han är feg lika väl som skurkaktig. Han hade icke mod att sjelf säga er det. Jag vet att ni väntat och längtat efter hans återkomst, men det tjänar ingenting till. Ni återser aldrig mera Laurence Thorndyke.
Hon utstötte ett lågt, hjertslitande skri.
— För Guds skull tala och säg mig — Hvad är det ni menar?
— Ni är ingen gift qvinna — Laurence Thorndyke gifte sig aldrig med er. Han bedrog er från första början och har nu öfvergifvit er för alltid. Det är hvad han gifvit mig i uppdrag att säga. Han ämnade aldrig gifta sig med er — tyckte aldrig nog om er. Han hatade Richard Gilbert — det var summan af allt samman — Han hatade Gilbert, och denne älskade er och ämnade göra er till sin hustru. För att hämnas på Gilbert återvände han till Kent farm och bortförde er. Han visste att ni älskade honom och att det ej skulle blifva svårt. Det tycks temligen lätt för alla qvinnor att älska Laurence Thorndyke.
De sista orden sade han mera för sig sjelf än till henne, och de uttalades med bitten ton.
