Under det jag efter min hitkomst i Höst, genomvandrat snart alla tracter häromkring, tyckte jag mig uptäcka en gammal väg, från ett hemman St. Boslycke här i Församlingen. Denna anledning har jag fölgt, och funnit honom öfver Billings ryggen vara anlagd, genom grymma Kärr och Backar (af sin anläggare Svensbo-kärr kallade) linea recta till Hornborga Siön, Norr om Bolum, där den skall vara continuerad öfver Siön. I kärren är denna väg grundlagd af grof gråsten, till 8 a 9 alnars bredd, och på fasta landet stenen upvältrad å ömse sidor, med större gråbergshallar lagda öfver, der små bäckar eller rännilar förekommit. Vid efterfrågan hos allmogen har jag fått den enhälliga underrättelse, att man hördt af förfäderne, att denna Bro eller väg blifvit anlagd, af en man, som för nidings-mord varit dömd till döden; men genom detta arbetet ärbudet sig, och fått tillstånd frälsa sitt lif. Då Siön är stilla, skall vägen tydeligen skönjas och då vattnet är mäst affallet, skall han vara så nära i vattenytan, att man med ekstock svårligen skall kunna komma öfver honom, och tillägges äfven att en Bo Ribbing, i senare tider skolat gagnat samma grundläggning till väg åt en lustbyggnad uti Siön. Det är åtminstone visst, att om den mannens lif ej varit dess dyrbarare, har det, genom ett så ofanteligt arbete, blifvit mer än väl betalt.
Den förnöijelsen att igenfinna hans namn, har jag haft, som varit Sven Gislarsson, jämte fullkomlig stadfästelse, på sielfva traditionens rigtighet, uppå en Runesten, den han upprest vid denna väg, och hvilken jag i afritning härhos vågar öfversända, med försäkran, att hvarje Bokstaf med full noggranhet är aftagen.7
Skada att denna sköna sten, genom anstäld gräfning vid honom, förmodeligen efter jordagods, blifvit afslagen. Tillåte årstiden, vore jag hogad anställa ny gräfning i samma grop, efter stycket, där det torde igenfinnas, då äfven någon uplysning kunde ärhollas, antingen om hans brott eller gifte, hvartill de öfriga orden, synas gifva någon anledning.
Om icke detta arbete och denna Runesten bör hänföras till konung Braut-Anunders tid, då Espriten varit, att rödja och anlägga vägar, då äfven dispensation ifrån Lagens stränghet, genom slike storverk, kanske kunnat äga rum; det lämnar jag till Eders Nådes upplystare omdöme.
Att en vacker Runesten blifvit nedlagd i en qvarndamm vid Tolta i Broddetorps Församling, sedan han en lång tid först tienat till spång öfver en liten Bäck, med skriften nedåt vänd, har jag hört med förtrytsamhet.
Om Runestenen öfver Tuve Jarls fader finnes i Bautil kan jag icke ärhindra. Nog mins jag att någon sten från Vårkumla är intagen; men oviss om det icke kan vara den samma, som, efter min ringa gissning, förvarar minnet af Vahlgöthe Hundheden, dristar jag icke med någon afskrift Eders Nåd besvära.8
— — — — — — — — — — — — — — —
Häggum d. 30 Oct. 1792.
