nuvarande slägtet har lyckligtvis en stor benägenhet att blicka tillbaka till sin forntid och på nytt tillegna sig fädernas egendom, man är i våra dagar angelägen om att på alla vis stärka det nationela medvetandet. Äfven om man med fog kan uttala en önskan, att denna återgång till vårt folks ursprungliga väsende i högre grad gällde dettas innersta och väsentligaste egenskaper än en mängd yttre detaljer, må för visso det fosterländska i den nya tidsriktningen lofordas, man kan ju hoppas att med åren skall en större mognad inträda. Med denna riktning står i närmaste öfverensstämmelse den yrkan, som från flere håll blifvit framstäld, att i svenska hem skola svenska namn bäras. Alltför ensidigt får man dock icke kräfva detta, ty den odling vi i närvarande stund besitta, är ingalunda uteslutande en fortsättning af den, som våra hedne fäder egde, vårt folk har icke under seklernas lopp utbildat sig oberoende af den yttre verlden, utan det har tvärtom — och huru långt skulle vi annars hafva hunnit? — inträdt i arfvet efter andra folk och andra kulturer, hvilkas män och qvinnor i följd deraf kunnat få för oss den vigt och betydelse, att vi med fog upplifva deras minne i de namn vi gifva våra barn.
Man kan visserligen gifva namn på måfå, men hvarje tänkande menniska torde äfven i detta fall vilja ledas af en förnuftig eftertanke; man väljer då namnet för dess betydelses skull. Men ett namn kan hafva en dubbel betydelse, dels en etymologisk, dels en historisk. Hvart namn innebär i och för sig en mening, ehuruväl denna ofta är för den stora allmänheten okänd, och det ligger helt nära, att man i valet af namn uttalar sina önskningar om det barns framtid, åt hvilket namnet gifves. Man tänker sig gerna den son, som ännu är omedveten af lifvets svårigheter, skola komma att gå dem oförfärad till mötes och man kallar honom då helt
