deras spinneverk, resolverade Kongl. Majt den 10 mars 1737, ”att så väl husen som platserna måge försäljas genom offentlig auktion till den mestbjudande och med vilkor, att platserna skola till tobaksplanteringar inrättas och framgent dermed fortfaras, så vida inroparne dem behålla vilja”.
Vid de auktioner, som på grund af detta kongl. bref anställdes den 2 och 10 maj samma år, försåldes så väl fästningens särskilda byggnader som mellanliggande platser, styckade i flere delar, då Norre Port och Norre Katt med sjelfva grafven och jordstycket intill utanverket jämte vallstycket intill Norre Port samt platsen mellan nämnda port och bastionen vid Laboratorium med grafven och glacisen inberäknad, inköptes af rådman Liedberg. Särskildt för porten betaltes 5 daler 16 öre.
Sedan dessa lägenheter genom arf eller köp och testamente öfvergått till andra egare, beslöto stadens äldste den 4 april 1780, att af råd- och handelsmannen Hammar inköpa för 100 daler silfvermynt halfva delen af stadens Norre Port, så ”mycket hellre, som den i nuvarande skickelse ej allenast är på sitt sätt nyttig, utan ock prydelig för staden, hvilken till sitt yttre anseende ofelbart skulle minskas i händelse porten blefve till någon del raserad”.
Redan samma år funno stadens äldste nödigt att reparation af porten måtte företagas, och yrkade att egaren af andra hälften i densamma, handelsman Borelius, skulle för sin andel deltaga i den härtill erforderliga kostnaden. Sedan Borelius vägrat att härtill lemna bidrag, och stadens äldste förkastat hans anbud att sälja sin andel för samma summa som staden betalt för den andra hälften, inlemnades den 4 juli 1781 till magistraten ett gåfvobref, i hvilket Borelius och hans hustru Anna M. Hagström förklara, att de, utan
