Man hade därför redan tidigare på fastlandet börjat se sig om efter surrogat, men det fanns knappast något sockerhaltigt material som ej kom till användning, innan man nådde fram till betorna. Honung, vassle, kastanj, päron, äpple, majs, lönn, potatis, fikon, körsbär, plommon, tång och slutligen drufvor försöktes. Drufsockret blef den första större etappen och tillverkades under åren 1810—11 i 2 mill. kg. samt premierades; men denna ej kristalliserande, svartaktiga sirap var motbjudande och smakade illa.
Vid denna tid hade emellertid betodlingen redan kommit i gång, och en fabrikation af betsocker hade börjat på flere ställen, framför allt hos Delessert i Passy. Man kan ej förvåna sig öfver att entusiasmen blef stor, då resultatet visade sig — det påstods, säkerligen för denna tidpunkt med stor öfverdrift, att produkten ej kunde skiljas från rörsocker. Nu följde ett af Chaptal i hans minnen skildradt dramatiskt besök af Napoleon hos Delessert, som dekorerades af kejsaren och betraktades som en banbrytare. Den kejserliga förvaltningen tog saken om hand efter sina vanliga metoder, genom åtgärder som löpte alldeles parallellt med behandlingen af indigotillverkningen. Importförbud för kolonialsocker, påbud om betodling på först 32,000, sedermera 100,000 hektar — hvilket visserligen aldrig ens tillnärmelsevis synes ha blifvit verklighet — samt om fyra kejserliga sockerfabriker och en särskild i Rambouillet utfärdades slag i slag. Obestridligen gaf detta upphof åt en liflig utveckling af såväl betodling som sockertillverkning, icke minst i de tysktalande områdena inom och utom kejsardömets gränser, ja försöksvis så långt norr ut som i Danmark; och Napoleons språkrör gjorde allt som göras kunde af denna framgång i arbetet på oberoende af tillförseln sjöledes. Så talade inrikesministern i sin exposé öfver rikets tillstånd till lagstiftande kåren i februari 1813 om hur det hade förefallit som en omöjlighet att ersätta socker, indigo, kochenill, soda och bomull; men »vi ha haft den starka viljan, och omöjligheten har försvunnit för våra ansträngningar». Från och med 1813 ställde han i utsikt en tillverkning af 7 mill. livres (inemot 32 mill. kg.) socker i 334 fabriker, som »nästan alla» uppgåfvos vara i gång, och detta ansåg han motsvara minst hälften af det genom prisstegringen starkt minskade behofvet.
Som vanligt var verkligheten något mindre strålande. Det visade sig enligt inrikesministerns egen rapport till Napoleon senare på året, att man på grund af okunnighet äfvensom olämplig väderlek endast hade fått 1.1 mill. kg. socker och att af de 334 licenserna endast 158
