Sida:Kontinentalsystemet.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
210
KAP. IV. KONTINENTALSYSTEMETS VERKNINGAR

höra böner från Leyden 1811 och Osnabrück 1812 att få fri förbindelse med kejsardömet, fastän de båda hörde till de 1810 införlifvade områdena, och likartadt var förhållandet med hansestäderna.

Hela detta franskt nationalegoistiska system, som sannolikt verkade ännu mer irriterande än ekonomiskt skadligt på de andra länderna, emedan det gick ut öfver den »naturliga människans» mest omhuldade ekonomiska älsklingsfördomar om importens skadlighet och exportens nytta, hade ej ens fördelen att bereda Frankrikes exportvaror den härskande ställning, hvilken var dess enda syfte och raison d’être. Till väsentlig del berodde detta på den grundläggande sidan af kontinentalsystemet, med dess ofantliga fördyring och försvåring af råvarutillförseln, som ju efter redan förut meddelade siffror uppenbarligen drabbade Frankrike hårdast, därför att smuggling sjöledes där dock, trots allt, hindrades mer effektivt än längre norr ut och smuggling landvägen hade att filtreras genom många tullgränser, innan den nådde den franska. Men vidare medverkade lyxkaraktären hos den franska industrien, hvarigenom afsättningen i hög grad försvårades särskildt mot periodens slut, då trycket på hela Europa af de ändlösa blodiga och oblodiga krigen framträdde med växande styrka; och slutligen. tillkom, att Frankrike ej med några våldsåtgärder kunde uppväga det faktum, att dess industri ej hade gått lika mycket framåt som vissa andra länders. I Italien gjorde sig dessa faktorer visserligen mindre gällande, ty detta lands egen industri kom ej egentligen i fråga som konkurrent, och afspärrningen mot norr torde ha haft en viss effektivitet. Åtminstone visa de tillgängliga siffrorna för det italienska konungariket på mångdubbling af den fransk-italienska handelsförbindelsen, så att omkring hälften af utrikeshandeln i både import och export föll på varubytet med Frankrike; och äfven för Neapel kunde konstateras en uppgång i importen från Frankrike. Men däremot innebar detta ingen ökning i Frankrikes export som helhet. Endast ett år under kejsardömet (1806) hade enligt de officiella uppgifterna att uppvisa lika höga siffror som l’ancien régimes sista år, trots de väldiga annexioner som sedan dess ägt rum; redan förut har också nämnts, att (enligt Chaptals uppgift) exporten af yllevaror nedgått. Särskildt är det påfallande, i hur hög grad Frankrike låg under i konkurrensen med sina kontinentala medtäflare på den tyska marknaden. Redan a priori är det ganska gifvet och bekräftas f. ö. af källorna, att de hinder Napoleon lade i vägen för dessa länders export till Sydeuropa starkt måste ha medverkat till deras inträngande på andra marknader, där de i