Trångboddhet i de moderna husenI Stockholms s. k. billiga hus, vilka med understöd från kommunen uppförts under åren 1929-33 och som motsvara omkring en fjärdedel av alla de bostäder som under dessa år uppfördes i Stockholm, var enligt en nyligen av fastighetskontoret verkställd undersökning boendetätheten i lägenheterna om ett rum och kokvrå 209 och i ett rum och kök 177 boende per 100 eldstäder (i stadens provisoriska bostadshus voro motsvarande tal ännu mycket högre). Större delen av dessa lägenheter äro av denna miniatyrtyp. Bakom dessa genomsnittstal dölja sig fullkomligt förfärande förhållanden för den mera trångbodda delen av de barnrika familjerna. I trots av subventionen och trots familjernas visade redobogenhet att tränga ihop sig till det yttersta, har man likväl icke lyckats nå ned till de ekonomiskt mest behövande samhällslager, för vilkas räkning husen egentligen byggdes och subventionen lämnades. Hyrorna ha ställt sig för höga och den prövning av hyresgästernas hjälpbehov, som kommunen förbehållit sig, har aldrig på avsett sätt kunnat förverkligas. Dessa bostäder bebos tvärtom av en relativt välbeställd befolkning. I synnerhet det fåtal något större lägenheter, som även inrymmas i dessa "billiga hus", ha måst betinga hyror som ställt dem alldeles oåtkomliga för just de barnrika fattiga familjerna. Subventionsplanen stoppades slutligen sommaren 1933, vilket motiverades med "det förändrade läget på bostadsmarknaden" men också med en i och för sig alldeles riktig uppfattning om att man icke ernått precis vad man eftersträvat. Stockholms stad har även som bekant drivit en småstugerörelse i ganska stor omfattning, vilken likaledes varit inriktad på barnrika familjer. Då trots allt kostnaden hållit sig hög, har man emellertid blott i mindre – och med åren sjunkande – utsträckning verkligen lyckats nå det åsyftade klientelet. Det genomsnittliga barnantalet per familj i under året nyuppförda småstugor, som år 1927 var 1,5, hade 1933 gått ned till 0,8 och siffran närmar sig alltmera den för
