Kravet på kollektiv barnuppfostranmer än något annat är grundläggande för folkets liv och lycka. Den skulle vidare skapa en möjlighet att utjämna tillvaron för de många barn, som lida under särskilda missförhållanden i hemmen, och för dem som i hemmen äro utsatta för skadliga inflytelser av en eller annan art, t. ex. moderns "nervositet".
Reformen skulle däremot inte betyda - som många reaktionärer tro och förkunna - tillgivenhetens och den personligt betydelsefulla samvarons ersättande med kylig expertis och anstaltsanda. Expertisen skulle för det första inte vara kylig och andan icke anstaltsmässig i dessa grupper om 8-10 barn. De stora anhopningarna av 25-50 barn i krubbor eller kindergarten är ett missförhållande, som ingen pedagog kan ta ansvaret för. De kollektiva arrangemangen, hushåll, lokaler etc., kunna göras stora, men uppfostringsgrupperna därinom måste vara små och i möjligaste mån stabila. Barnen måste ju ha tillfälle att lära känna sina kamrater som personligheter - den sociala fostran skall nämligen visserligen vinnas genom att kretsen av mänskliga relationer något vidgas men en huvudsak är att dessa relationer göras personliga och konkreta. Barnen komma ju vidare fortfarande att fastast höra till den egna familjen och även att ha riklig tid att njuta av föräldrakärleken. Det vore endast fråga om att för pedagogiska ändamål vissa timmar dagligen skilja dem från föräldrarna. Under den återstående delen av dagen komme samvaron inom familjen med all säkerhet att gestalta sig mera givande för båda parterna, utan så mycket gnäll, gnissel och tjat. Barnen skulle mindre "vara i vägen", de ömsesidiga hänsynen skulle kunna bygga upp en fullkomligare hemmiljö. Vad familjetillhörigheten psykologiskt framför allt skall ge är känsla av kontinuitet, trygghet och personlig tillgivenhet och detta allt måste och kan bevaras.
Detta organisationsproblem är naturligtvis särskilt viktigt för stadsbefolkningens del. Barneftersynen har i städerna kommit att innebära en långt större bundenhet för modern. Av sig själva - d. v. s. om dylika omsorger icke vidtagas - passa
