för att förut hafva ansetts vara Konungens teatrar och som sådana sorterande under hofförvaltningen; i samband härmed bestämdes att de kungliga teatrarna från och med den 1 juli nämnda år skulle lyda under Finansdepartementet.[1]
Samtidigt afgick förste hofmarskalken Erik af Edholm från befattningen som »Förste direktör för Kongl. Maj:ts hofkapell och teatrar» och efterträddes af landssekreteraren i Göteborgs län, Henrik Westin, hvilken i samband härmed utnämndes till öfverintendent i Kungl. Maj:ts hof.
Lika litet som sina företrädare förmådde öfverintendenten Westin att upphjälpa de kungliga teatrarnas ekonomi. De båda spelåren af hans direktörsskap, 1881—1883, gingo med en förlust af sammanlagdt 230,000 kronor.
Den konstnärliga ledningen under Westins chefskap var likväl alldeles utmärkt: för den lyriska scenen svarade Anders Willman, väl en af de yppersta operaregissörer, som den svenska scenen ägt, och för den dramatiska Gustaf Fredrikson, som ju likaledes, på sitt område, var en förmåga af hög rang, framförallt beträffande salongskomedien, hvilken under hans fleråriga regissörstid på 1870- och 1880-talen vann allt större terräng på vår inhemska talscen, kanske väl mycket på det högre dramats bekostnad. Två af Westin på operascenen upptagna verk, Adams »Konung för en dag» (f. f. g. den 25 jan. 1882) och Boitos »Mefistofeles» (f. f. g. den 26 febr. 1883), hafva sedermera alltjämt varit omtyckta repertoaroperor, hvilka inbringat ej oväsentliga summor i teaterkassan. Därjämte kunna nämnas följande arbeten
- ↑ Härom yttrar Frans Hedberg i sitt år 1891 utgifna arbete »Gustaf III:s operahus»: »En egendomlighet, helt och hållet förbehållen vårt land bör här icke förbigås. I alla andra länder, där staten ingriper som understödjande skådeplatsen och dess verksamhet, sortera dessa under kultus-ministeriet; men här hos oss har teatern och dess anslag uppförts på finans-departementets konto. Månne icke detta bidragit till att teaterangelägenheterna i det allmänna omdömet fått en viss bismak af affärsföretag — och hade de icke hällre bort få göra akademier och lärda samfund sällskap in på ecklesiastik-departementets mera fridlysta mark — — —?»
