grundvalen för det gedigna konstnärskap, hvilket sedermera hos honom bar så rik frukt. År 1852 tog han studentexamen i Uppsala, men började omedelbart därpå studera sångkonsten för Julius Günther. Den 1 juli 1853 ingick han i Kungl. Teaterns elevskola, där han erhöll undervisning i deklamation och mimik af fru Bock. Den unge eleven väckte genast stora förhoppningar och den 22 jan. 1854 fick han debutera som Sarastro i »Trollflöjten». Han var då endast nitton och ett halft år, men vann dock mycket erkännande, icke blott för sin präktiga röst, utan äfven för sitt dramatiskt verksamma spel, ehuru visserligen kritiken på ett par håll förhöll sig något reserverad. År 1856 fick han aktörsengagement, men redan följande år beslöt han att fullända sina studier i utlandet. Han hade emellertid under de gångna åren, såväl under elevtiden, som sedan han erhållit fast anställning, fått uppträda i många olika såväl tal- som sångroller. Så t. ex. fick han spela Dödgräfvaren i »Hamlet», Tegel i »Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna», och då negern Ira Aldridge i juni 1857 gasterade på Kungl. Teatern i ett par Shakspeare-stycken, spelade Willman Montano i »Othello» och Dogen i »Köpmannen i Venedig».
Sedan hans första anställning vid Kungl. Teatern upphört reste han 1857 till Paris, där hans studier räckte i två år. Under denna tid studerade han sångkonsten isynnerhet för Duprez, men äfven för Laget, samt tog hos den originelle och excentriske, men utmärkte läraren Delsarte undervisning i musikalisk deklamation, plastik och mimik. Under de båda år han stannade i Paris drog han fördel ej blott af den direkta undervisningen, utan äfven af det efterföljansvärda han hörde och såg på världsstadens teatrar.
Då Willman år 1859 återvände till Stockholm var han en vida mera betydande konstnär än förut. Han sjöng Bertram i »Robert» och nedlade så stor kraft och värme i sin konstnärliga framställning, att man genast fann huru mycket Parisstudierna utvecklat hans redan förut erkännansvärda talang.
Om Willmans konstnärskap var af stor betydelse efter återkomsten från Paris, undergick det dock ytterligare utveckling vid Kungl. Teatern, isynnerhet genom den lyckliga tillfälligheten, att August Bournonville under åren 1861—1864 var anställd som intendent för scenen. Denna ypperlige
