Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 1 - 8.pdf/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
173
SCENISKA KONSTNÄRER

egen teaterföreståndare i 28 år, hvarvid han under ett par somrar, åren 1835—1837, i förening med Olof Ulrik Torsslow arrenderade Djurgårdsteatern.

Från 1837 till 1849 spelade Deland med sitt sällskap endast i landsortsstäderna, bland andra Uppsala, som tack vare honom fick sin första skådeplats. Han hade under dessa år det erkändt bästa landsortssällskapet under sin spira, och han verkade i disciplinärt hänseende särdeles välgörande i detta fall. Och det var en sträng spira han förde i sina kraftiga dagar; han bekymrade sig fullt ut lika mycket om sina sujetters enskilda som konstnärliga lif, och han tålde inga oregelbundenheter i någotdera fallet. Det Delandska teatersällskapet åtnjöt därför alltid en ovanlig aktning i landsorten. Från 1849 förhyrde han åter under sommarmånaderna Djurgårdsteatern, hvilken han nu ensam förestod till och med sommaren 1861.

Sistnämnda år upphörde han med sin teaterföreståndareverksamhet och tog anställning tillika med sin hustru vid den kungl. scenen, men hans hälsa var nu bruten och han afled redan följande året, den 13 nov. 1862. Under detta sista år fick han endast tillfälle att visa sig i två af sina förnämsta roller: Magnus Drakenhjelm i Topelius’ »Efter femtio år» (första gången den 2 dec. 1861), och Chevalier de la Rocheferrier i »Ett parti piquet».

Den första af dessa båda roller — den lättsinnige ädlingen från Gustaf den tredjes hof — tillika med hans gamle Gaspard i »Debutanten och hennes far», och den högaristokratiske markisen från l’ancien regime i »Fröken de la Seiglière» äro de skapelser, vid hvilka Pierre Deland mest fästat sitt namn, och de, som bäst karakterisera hans konstnärskap. »I dessa tre skapelser hade han ett rikt och väl begagnadt tillfälle att lägga i dagen alla de egenskaper, som gjorde honom till den förnämste komiske karaktärsskådespelaren i vårt land, och under många år voro dessa stycken, och det med full rätt, stående grundpelare på hans repertoar. Det var äkta gallisk spiritualitet, som gnistrade ur Pierre Delands bruna ögon och som utstrålade från hela hans lifliga figur, när han återgaf dessa sina tre triumfroller. Publiken kände dem i grund och botten sedan många år, den kunde de mest målande replikerna utantill, den kände hvarje situation, och ändå voro de alltid