utveckla sig. Under denna tid lärde hon känna Knut Almlöf, med hvilken hon ingick äktenskap den 22 aug. 1857. Och från den tiden kan också den högsta utvecklingen af hennes konstnärskap räkna sin början». (Christoffer Eichhorn, uppsats i Eko 1877.)
Då Delandska sällskapet upphört togo makarna Almlöf hösten 1861 anställning hos Stjernström vid Mindre Teatern. Två år senare öfvergingo de till den kungliga scenen, där hon, liksom hennes man, fann det rätta fältet för sin verksamhet, och bland hennes bästa skapelser på denna scen må anföras Dorine i »Tartuffe», Frosine i »Den girige», Belise i »Lärdt folk i stubb», Celeste i »Fregattkaptenen», gumman Fadette i »Syrsan», Madam Rundholmen i »De ungas förbund», Hedvig i »Min ros i skogen» och Angelika i »Slägtingar» (i hvilka båda sistnämnda stycken, som en lång tid gåfvos som ett program, hon hade tillfälle att i två hvarandra fullkomligt olika roller visa den öfverlägsna mångsidigheten af sin talang), Clotilde d'Evry i »Familjen Benoiton», Fru Cotteret i »Skvallerherrskapet i Pont-Arcy», Fru Bellamy i »Onkel Sam», Fru Mörk i »Sparlakanslexor», Fru Monika i »Evas systrar» och Hertiginnan i »Sällskap där man har tråkigt».
»De roller, som bäst lyckades henne, voro de med antingen en utprägladt burlesk eller en komisk anstrykning, och hon skydde icke att framhålla denna sida af karaktären, ty hon liksom hennes fader ville hafva sanning och natur i framställningen, äfven om färgerna därvid komma att framstå något starka. — Som de Molièrska subretterna lade fru Almlöf i dagen en abandon och en talförhet, som bättre än något tydde på det arf hon mottagit från sitt franska fäderne, och hon skulle mer än väl kunnat med dem uppträda på en Pariserscen, så äkta galliska voro den kvickhet och det goda lynne som hon visste använda i sådana roller». (Frans Hedberg, »Svenska skådespelare».) I konsten att säga spetsiga repliker var hon oöfverträfflig. Men hon kunde äfven på ett mästerligt sätt återgifva sådana karaktärer, där en sträf och komisk yta dolde ett varmt hjärta.
»Det var alltid en glädje att se Betty Almlöf på scenen», skref en minnestecknare vid hennes bortgång, »men det blef en oförgätlig, njutningsrik högtid att se henne och hennes
