»Signora Sorandi var en utmärkt koloratursångerska och en ganska god skådespelerska isynnerhet i den glada och naiva genren. Rosina i »Barberaren» var hennes bästa roll, och hon inlade i den så mycket naturligt behag, så mycken naiv uppsluppenhet och så mycken skälmaktig munterhet, att hon med ens blef Stockholmspublikens förklarade gunstling. Den lilla behagliga sångerskan trippade, drillade och skrattade så öfvergifvet barnsligt och gladt att hon helt och hållet tog både publik och kritik med storm». (Frans Hedberg, »Svenska operasångare».)
Utom Rosina utförde hon här följande partier: Adina i »Kärleksdrycken», Lady Harriet i »Martha», Margareta i »Faust», Violetta i »Den vilseförda», titelrollen i »Linda» och Amina i »Sömngångerskan».
Ferdinando Ambrosi. K. T:ne 1 febr. 1868—30 juni 1872. Gästspel: K. T:ne 3—30 mars 1887 (engagerad för 6 uppträdanden).
Född i Vicenza i norra Italien den 1 febr. 1846. Som 14 års gosse medföljde han Garibaldis »de tusens tåg» till Marsala som trumpetare. Sedan blef han underofficer vid Garibaldis alpbataljon och gjorde fälttåget 1866 i Tyrolen samt förvärfvade den italienska tapperhetsmedaljen. Hans första uppträdande å Kungl. Stora Teatern (han stod då på affischen som »gäst») ägde rum den 21 jan. 1868 som Manrico i »Trubaduren». Hans öfriga partier under anställningen här voro Nemorino i »Kärleksdrycken», Pollion i »Norma», Edgar i »Lucie», Gennaro i »Lucrezia Borgia», Alfredo i »Den vilseförda», Hertigen i »Rigoletto», Arnold i »Wilhelm Tell» och Vasco di Gama i »Afrikanskan» (det sist nämnda partiet sjöng han på en något rådbråkad svenska).
»Ambrosi var mycket mindre skådespelare än signora Sorandi, men hade en utomordentligt behaglig, omfångsrik och klockren stämma af den klaraste och skäraste tenorklang som man gerna kan få höra här i världen. Han var lika liten som hans landsmaninna, han såg ut bokstafligen som en liten gosse på tolf à tretton år, och det väckte en oerhörd förvåning och häpnad när man i denne lille gosses strupe fick höra en röst så manlig och så vek, så smältande och så varm på samma gång, att man utan fara för öfverdrift kan säga att få
