då nybildade Folkteatern därstädes, med hvars personal han senare reste i småstäderna och med hvilket sällskap han slutligen uppträdde på Kungl. Dramatiska Teatern i Stockholm, där detsamma gaf 8 föreställningar i augusti 1866. I Stockholm stannade han sedan någon tid i tanke att möjligen kunna uppträda på svenska, hvartill han också förberedde sig. Däraf blef dock intet, men Klausen hade dock mycken nytta af bekantskapen med den svenska sceniska konsten. Efter att år 1867 hafva återvändt till Norge och några år spelat tillsammans med Cortes' sällskap mottog han år 1870 engagement vid Björnstjerne Björnsons »strejkteater» vid Möllergaden, och vid dess sammansmältande med Kristiania Teater år 1872 blef han fast anställd vid denna scen, bland hvars förnämsta krafter han sedermera under en lång följd af år räknades. Då den nya Nationalteatern i Kristiania i slutet af 1890-talet upprättades medföljde han dit och verkade där till sin död.
Klausen ägde en ovanligt mångsidig talang. Hans iakttagelseförmåga var skarp och han förstod förträffligt att såväl i mask som spel gifva en lefvande karakteristik, isynnerhet då en och annan komisk eller slug sida skulle framhållas. I motsats till den breda, hjärtevinnande humor, som var Johannes Brun egen, representerade Klausen mera den skarpa, torra komiken. I karaktärsroller af olika slag lade han i dagen en smidig talang och ofta betydande kraft och sanning i framställningen.
Till Klausens allra förnämsta framställningar hörde hans Lundestad i »De unges förbund», hvilken roll han utförde vid sitt gästspel 1875 och sedermera — efter 28 år — vid Nationalteaterns gästspel 1903. I denna roll verkade han, isynnerhet vid det sista gästspelet, i hög grad öfvertygande genom sina blixtsnabba förändringar af röst och ansiktsspel, och han återgaf med den största natursanning bilden af »en blid, stillsam och samhällsbevarande man, men en fenomenalt slipad politiker, som utan att låta märka något leder allt efter sin vilja och med humoristisk öfverlägsenhet ser på menniskor och tilldragelser». Bland hans roller i hemlandet må anföras bl. a. Shylock, Bisp Nicolas i »Kongsemnene», Caligula i »Fäktaren från Ravenna» (i hvilken roll han äfven uppträdde en gång vid sitt gästspel i Stockholm 1875), Harpagon, Mårten Kiil i »En
