den fiffiga Toinette i Molièrekomedien förlänade hon humor och skalkaktighet; i framsägningen af de Andersenska sagorna förstod hon att tränga till djupet af skaldens tanke: hon var rörande och full af känsla då hon tolkade »Bedstemor», putslustig och ironisk vid framställningen af »Det er ganske vist». Slutligen hade hon som Mandanika i fjärde akten af »Vasantasena» tillfälle att visa sig icke vara främmande för det stora dramats allvarliga stämningar och djupa lidelser». Efter föreställningens slut fick hon röna de tydligaste bevis på publikens varma sympatier för hennes konst, såväl som för hennes älskliga personlighet. »Med ögonen fyllda af tårar framträdde hon och mottog den nästan bedöfvande hyllningen. Det blef henne allt svårare att behärska sin rörelse, och när hon skulle tillropa åskådarne sitt tack svek henne rösten».
Efter skilsmessan från sin förste man hade hon ingått nytt äktenskap, denna gång i Viborg den 17 juni 1894 med öfverläkaren vid Mariehamns hafskuranstalt, med. doktor Johannes Hoving, och tillsammans med honom flyttade hon efter sitt afskedstagande till Helsingfors, där han var praktiserande läkare. Hösten 1905 foro de till Amerika, där doktor Hoving bosatte sig i New-York som läkare.
Franz Ferenczy. K. St. T. gästspel 10 jan.—9 febr. 1881, 7 ggr.
Född i Ungern den 12 febr. 1855. Ferenczy hade två gånger före sitt gästuppträdande å vår operascen besökt Sverige. Första gången var i augusti 1876 då han medföljde ett tyskt operasällskap, som under den då blott 25-årige pianisten (s. m. hofkapellmästaren) Richard Hennebergs ledning, gaf en serie föreställningar på Mindre (Hammerska) Teatern. Ferenczy var sällskapets förnämste sångare och bland de roller han då utförde var titelpartiet i Wagners »Tannhäuser», hvilken opera då, den 16 aug. 1876, för första gången gafs i Sverige. Andra gången han besökte vårt land var sommaren 1877, då han med eget sällskap under halfva augusti gaf operaföreställningar på samma scen som föregående år, Mindre Teatern. Under båda dessa gästspel var han mycket uppburen och medförde härifrån den svenska konstnärsdekorationen, guldmedaljen »Litteris et artibus». — Vid sitt gästspel på Kungl. Stora Teatern uppträdde han som Masaniello i »Den stumma» och Raoul i
