28 sept. 1882 hos Frans Hedberg på Stora Teatern i Göteborg som Rose Friquet i »Villars dragoner», hvarefter hon erhöll fast anställning vid denna scen, där hon kvarstod till våren följande år. Vid sin debut på Kungl. Stora Teatern i mars 1884 utförde hon Néméas roll i »Konung för en dag». Hösten samma år engagerades hon vid Nya Teatern (Josephson och Holmquist), där hon bland annat utförde Laura i »Tiggarstudenten», Rosalinda i »Läderlappen», titelrollen i »Boccaccio» m. fl. operettroller. Den 22 sept. 1887 blef hon gift med skådespelaren Mauritz Grunder, som hösten samma år jämte fröken Anna Pettersson och skådespelaren Wilhelm Kloed öfvertog Vasateatern; där uppträdde hon sedan i åtskilliga operetter. Hennes apparition var ej lämplig för scenen och hon öfvervann aldrig en besvärande stelhet. Men rösten var vacker och väl skolad och gjorde sig alltid förträffligt gällande. Då hennes make öfverflyttade från Vasateatern till Södra Teatern, lämnade hon scenen, men uppträdde sedan på konserter och matinéer, alltid hörd med nöje och mottagen med bifall. Hon afled i Stocholm den 6 febr. 1895.
Herman August Rosén. K. T.ne 1 juli 1884—30 juni 1888.
Född i Motala den 4 aug. 1849 (son af förste landtmätaren Herman Rosén och Sophie Falkman). Inträdde år 1869, efter afslutade elementarstudier, i Tekniska högskolan i Stockholm, tog bergsingenjörsexamen 1872, anställd under fyra år vid Motala mekaniska verkstad, därpå, intill våren 1884, såsom lärare i matematik i Örebro tekniska skola. Örebro var under en följd af år ett synnerligt musikälskande samhälle, och musikens konst idkades ej blott vid konserter, hvarvid större musikverk utfördes, utan äfven genom uppförandet af operor. Man gaf bl. a. »Alphyddan», där Rosén utförde Max’ roll, »Friskytten», »Carmen» och »Figaros bröllop» med Rosén i Almavivas parti. I sistnämnda opera hade Anders Willman, som vid denna tid var Kungl. Teatrarnes direktör, ställt sitt utmärkta konstnärskap till de musikälskande örebroarnas förfogande genom att medverka med utförandet af Figaros parti. Rosén lät nu af Willman öfvertala sig att öfvergifva den praktiska banan och ägna sig åt scenen, för hvilken han dessutom länge haft mycken håg, och på våren 1884 fick han
