henne, att han varken ville bli prost eller kyrkoherde. Han ville inte ha någon stor församling med stort boställe, stora åkrar, stora församlingsböcker, mycket att ta hand om. Nej, han önskade sig en liten socken, där han skulle få tid att ägna sig åt själavården. Hans prästgård skulle inte vara annat än en liten grå stuga, men den skulle ligga vackert i en björkdunge vid en sjöstrand. Och hans lön, den finge inte vara större, än att han nätt och jämnt kunde leva på den.
Hon förstod, att han på detta sätt ville visa människorna den rätta vägen till sann lycka. Hon kände andakt djupt in i själen. Aldrig hade hon råkat något så ungt och rent. Ack, vad människor skulle komma att älska honom!
Men helt hastigt kom hon att tänka på att detta, som han nu sade, stred emot något, som hon helt nyligen hade hört omtalas, och hon ville ha klarhet härvidlag.
Hon frågade honom om hon möjligen hade hört fel, men då hon sist hade varit i prostgården, hade hans fästmö sagt, att han ämnade söka ett lektorat vid ett gymnasium.
Han sprang upp från stolen och började gå fram och tillbaka i det lilla förmaket.
Hade Charlotte sagt detta? Var hon säker på att Charlotte hade sagt detta? Han frågade så häftigt, att hon blev rädd, men hon svarade i all ödmjukhet, att såvitt hon kunde minnas, hade Charlotte sagt just detta,
