kullan, vilken höll till i en kammare på gården, för att se hur hon arbetade. På detta sätt uppstod mellan dem båda en sorts bekantskap, ja, man kunde nästan säga vänskap. Den unga stadsflickan drogs till den fattiga gårdfarihandlerskan av hennes vackra utseende, som ytterligare förhöjdes av hennes prydliga dräkt. Hon erfor en verklig beundran för hennes trägna flit, för hennes händighet och för hennes goda huvud, som visade sig i en stor förmåga att ge korta och träffande svar.
Hon häpnade visserligen, då hon fann, att detta skarpa förstånd tillhörde, en person, som varken kunde läsa eller skriva, och hon blev ganska tillbakastött, då hon ett par gånger överraskade henne bolmande på en liten järnpipa, men på det hela taget stördes inte det goda förhållandet.
Vad som också roade, var, att kullan begagnade en mängd ord och uttryck, som mamsell Ekenstedt inte kunde tyda. Sålunda hände det en gång, då hon hade tagit sin nya vän med in i våningen för att visa henne de många vackra saker, som prydde hemmet, att den stackars kullan inte hade kunnat uttrycka sin beundran annorlunda än genom att säga: »Det var grovt.» Mamsell Ekenstedt hade häröver känt sig ganska stött, ända tills hon under mycken munterhet hade kommit underfund med att ordet grovt i en dalkullas mun betecknar något mycket vackert och storartat.
Överstinnan själv uppsökte sällan den flitiga
