Om jag, med något ord, har felat i respekt.
Men hvad som redan händt, — att tala, oförtäckt —
Gafs klent begrepp, gunås, om hvad som skulle hända.
DAMIS.
Sätt, att jag står hos dig i hundra plåtars skuld:
(Det, eller litet mer, gör lika som du finner.)
Vi dela med hvarann, de Prisen som jag vinner;
Och dela, jemt om jemt, i silfver som i guld.
Nå?
MONDOR, (förvånad.)
Prisen?
DAMIS.
Prisen ja, — som af Nationen gifvas,
Uti Paris, Rouen, Marseille, Toulouse, i år,
Åt den hvars skaldeprof är bäst af dem som skrifvas.
Jag täflar öfverallt, och segern, — den är vår!
MONDOR
Så att Paris alltså betalar Spisqvarteret;
Marseille det som Bankörn har lemnat oss förut;
Rouen er Sömmerska, och Mästarn på klaveret;
Toulouse er Hårfrisör, och Fan min lön till slut!
DAMIS.
Du tviflar, svaga själ! och i din feghet vågar...
MONDOR.
Bevars! jag är väl klok: jag tviflar ej, jag frågar,
Om Herrn kanske ändå ej skulle sörja för
Ett bättre hypotek, åt husvärd och traktör?
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/307
Den här sidan har korrekturlästs
— 275 —
