Som gaf den eflersya af dygder, ^ Och blott var Stor, till dess försvar! Se dor det hopp, Du fodaa låter ,^ Regent, for trösten af ett land , Som en Gustaf visk II jelte gråter, Och hvilketA spira väntar åtex" På än en Gu$tap Adoi^fs hand! Så trygg, o Cahl^ mot stormens ilar, Som eken under klippan står, Sä tryggt, från fordna farors år, I ditt beskydd Hans Si^ea hvllar. Och slumrar på förbundna sår. Vid dess i jorden stötta pilar. Snart skola, kring en lugnad strand, Dess ögon, vaknande till dagen, För tvedrägt, blod, och krigens brand, Se friden, ordningen och lagen; Se rikt besådda skörde-land; Se dess till plogar smidda glafven; Se folkmängd, slöjder, lycklig tid, Den trötta mensklighetens frid, Och handelns flaggor fylla hahren. O Carjl! då jorden, denna mor För hvarje folk som den bebor, Fått allmänt se förnuftet grilla: Hvem blir det då, som varit stor? Den dygdige, som gjort dem sällai
