^ 208 _ TBlgorare, utom hvilka den ej skulle gifvas dier kiuina bestå. Poeten skillrar för efterverlden, U-* kasom målarn och bildhuggaren. Han tecknar sjHlen af sin beskyddare, sin Tälgörare^ likasom de förra teckna dess utvXrtes bildning. Och hans konst har samma lagar som deras. Att forSdla de sanna dragen; att göra på en gång likt odi skönt: se der hans mästerstycke. Med hvad annat kan han afborda sin tacksamhet? Eller bor han icke hysa någon? Man förebrår isjrnnerhet skaldekonsten detUt ståndiga konungasmicker: men, uppriktigt frågadt| bör man göra den en förebråelse deraf? Ar det allt smicker? Och förf jcna konungarne i detta afscende ingen tacksamhet^ jetnväl af nationerna? Man sage hvad man vill r känslomas förädling och tankens lifligare väckelser, hafva gjort Europas nuvarande odling: förnuflet, upplysningen, .sjeUrt vcttenskapeme, hafva måst ympas på vitterheten. Men jag ville väl veta, när och hvarest, utom i England, den egentliga vitterheten någonsin foiH nit tillflykt, heder, belöning, annorstädes än i hofven och vid thronema. Jag ville väl vetfty nlr och hvarest Publiken, af egen drift, och med minsta enskilta kostnad, gjort något till dess vpf^, muntraiii dess bestånd. Ser Ni någonstädes en
imitt
