som ej upplågar vid den stora tanken: Tillkommande Rättvisa! ej ett af tårar skymdt öga, som icke kastar en öm och tröstad blick åt grafvens andra sida, — så har ni denna sanning, bättre förvissad, än Newtons upptäckter.
Men hvarföre är då öfvertygelsen om denna sanning hos hvar dödlig, så ofta vacklande och omskiftelig? Hvarföre lefver den en minut i våra hjertan med all känslans kraft, och lemnar oss åter, nästa timme, åt dödande tvifvelsmål? Hvarföre ar denna visshet ett ljus, som ibland slår oss med det starkaste sken, och ibland nästan utslocknadt, sökes förgäfves, äfven med all behofvets uppriktighet? Jag frågar tillbaka, kan detta, enligt sakens natur och vår egen, förhålla sig annorlunda? Skapade sinnliga, har sinnligheten nödvändigt på oss det starkaste intryck. Hvad vi se, höra, känna, smaka, det endast är till för oss med fullkomligt lifliga kännetecken af sin existens. Hvad vi blott tänka, tro, hoppas, ehuru grundad öfvertygelse det må heldst medföra, lemnar ej i sinnet samma lefvande intryck af motsvarande verklighet. Icke allenast den svagare verkningen af alla dessa blotta tanke- eller känslogrunder, men äfven svårigheten att alltid med lika klarhet återkalla dem, bidrager till förringande eller utplånande af deras intryck på sinnet
