i lyrans skönaste samljud. Såsom filosof, med sin varma känsla för menniskorätt och menniskoväl, kunde han ej vara främmande för den sanna frihetens läror, och äfven på detta fält för tänkarens och statsmannens forskningar var hans mogna förstånd en upplysande ledare. Många af de utmärktare, verkande personerna år 1809 stodo till honom i närmare vänskapsförhållande; flera bland dem, som fått sig uppdraget att utarbeta grundlagen, samlades ofta hos Leopold i förtroliga samqväm, meddelade honom sina tankar öfver de vigtigaste förhandenvarande frågor, och emottogo hans skarpsinniga anmärkningar, hvilka ej blefvo utan inflytande på deras egna omdömen, och på det slutliga afgörandet.[1] Redan före Riksdagens början hade Leopold blifvit förordnad till ledamot i en kommité, nedsatt att bereda förslag till en ny tryckfrihetslag. Det af denna kommité uppgifna projekt blef väl ej i sin helhet antaget;
- ↑ Bland annat, som af Leopold yrkades, var äfven det, att grundlagen ej borde anses oföränderlig, utan att möjlighet borde lemnas, att densamma förbättra, likväl med det uttryckliga tillägg, att ett förslag till förändring ej borde upptagas till afgörande vid samma riksdag, då det framställes, utan först vid den påföljande. — Denna visa stadga md sitt tillagda villkor blef äfven i grundlagen införd.
