Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 2 —

man sig visserligen frestad att något afkorta på det beröm, som den äldre Filosofien tillagt sig. Men att hon derföre skulle hafva utgjort en byggnad, sväfvande i tomma luften, utan allsköns fastare grund, och hvarje filosof af äldre slag böra förklaras afsatt från sitt kall, detta var ett påstående, som blott ett snille af Kants rang kunde våga, och kanske blott ett tidehvarf som vårt finnes färdigt att genast godkänna och omfatta.

Har Kant rätt, så måste orsaken nödvändigt vara en af tre: Menniskoförståndets vårdslösade bruk, eller dess inskränkta förmåga, eller, om ej någon af dessa, förnuftets svikliga och rent af grundfalska natur. Emot den första orsaken tala så många djupsinniga mäns stränga grundlighet. Af den andra följer blott Filosofiens ofullkomliga framgång, icke dess totala grundlöshet. Återstår alltså blott sjelfva förnuftets bedrägliga natur; hvilken mening också är den verkligt Kantiska. Enligt denna skarpsinniga tänkare, lefva vi i det ogenomträngliga molnet af ett dubbelt naturbedrägeri: sinnenas och förnuftets; hvaraf de förra dåra oss med blotta skenet af en yttre verld, det sednare åter bedrar oss i alla våra begrepp om de högre osinnliga föremålen. Hela Kants Kritik är ej annat än en vidlyftig utläggning häraf.