Bevis på Språkets försämring af Kollega Skolmark.
Hvem som älskar sitt modersmål kan ej annat än med smärta se, huru det i skrifningen mer och mer afvikit ifrån sina rätta etymologiska stafningsgrunder. Sådant har väl skett i margfaldig måtto, men isynnerhet i anseende till bruket af vokalerna å och o. Man skrifver nu nästan allmänt med å en mängd sådana ord, som efter språkets oryggliga grundlag, vokalslägtskapen, tydligen borde skrifvas med o. Man skrifver hål, spår, tåla, spånad, råge, då man likväl borde skrifva hol, spor, tola, sponad, roge. Man skrifver låge i stället för loge, såla i stället för sola, tåg i stället för tog, bågar i stället för bogar, trågen i stället för trogen, bådar i stället för bodar, att ej uppräkna flera. Det skäl som dertill tages af tydlighetens fordran, och af behofvet att i skrift åtskilja ordens olika uttal eller betydelse, förtjenar intet minsta afseende.
Att å måste brukas när ordet har a eller ä i stammen, till ex. tvång af tvang, våld af välde, men deremot o när stam- eller slägtordet har u eller ö, till ex. brott af bruten, sorg af sörja, detta är en allmänt upprepad etymologisk regel,
