Sida:Linköping Weckotidning 1793.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Jag fasar at nämna, men kan dock ej dölja hwad jag fruktar, det en del sådane människor som icke wilja höra talas om döden, äfwen hysa den rysliga tanken, at ingen räkenskap förestår, ingen Ewighet är at förwänta, hwarför de kunna lefwa obekymrade. Men huru bister må icke en sådan människjas skiljsmässa blifwa, då han som en Voltair med döden på läpparna och förskräckelse i själen utbrister: Jag är både af Gud och människor öfwergifwen. Ack, om sådane uttryck kunde präglas i fritänkarens bröst medan nådatiden warar, skulle han snart wända om från sina wägars willa. Men beklagligt nog, han låter sällan eller aldrig sådant lända sig til warning och efterrättelse.

För en rätt Christen kan icke döden wara ryslig eller faslig. Det är sant, at när ägta band skola uplösas, Föräldrar slitas från sine späda barn, hwilka då icke kunna skilja ondt och godt, at det är ömt och rörande. Men då samwetet är lugnt och tilfredställt med Gud, äro desse smärtor upfylde med lifligaste glädje. Man ser redan på långt håll den förestående sällheten som får emottagas på andra sidan om grafwen, hwaräst man en gång hoppas få råka sine wänner och anhöriga, där ingen död skal blifwa.

Men förgäfwes torde desse wälmente rader uträtta annat än åtlöje och förakt, uti et tidehwarf då Religion pch Salighet hållas för dårkskaper. Men wäntar hällre sådane Saker i et Tidningsblad, som rogar Läsare, än hwad som kan wara nödigt och alfwarsamt. Min tanke är dock, at ombyten af ämnen icke äro skadliga, och då det