Sida:Linköping Weckotidning 1793.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Herregården, så ofta de Eder commendera och befalla, der I wiljen behålla deras grace och gunst; Och således måtten I altid med djupesta devotion erkänna, at I hafwen endast af mitt Höga Nådiga Herrskap all Eder Fortun och lycka; alt skal då wäl blifwa godt och gå efter wår dissein. Jag insinuerade mig straxt ännu medan Herr Prosten war sjuk, hos mitt Nådiga Höga Herrskap, och lofwade et par sköna wagnshästar; Nådiga Fröken hafwer jag sedermera gifwit til sitt Cabinett en kostelig Puderask och en liten utan och innan förgyld ask at hafwa sine Muscher uti, bägge om tre och tjugu lod, Och Fransöskan ( som mycket hafwer säga) hafwer jag förärt fem alnar fin Nättleduk til Agachanter och Kornätter. De lofwade med en mun, försäkrande och garanterade, at wåra Disederier skulle Felisiteras til Eder Promotion och Fortun; Men håller allt detta (som jag Eder i god tromål nu skrifwit) mäckta tyst, säger detta för ingen, ehwem det ock är, får Biskopen det weta (Jag har nu alt förwäl lärdt känna honom) torde Han hos Hans Maj:t arbeta emot, och detta uppenbara, så wore all min möda och Depans förgäfwes, och wi blefwo så frusterade. Mera en annan gång. Mamma och Eder Flicka hälsa Eder flitigt, samt Charlotta Regina och Carl Magnus, Sophia Christina är nu i Stockholm hos en Fransöska; Gustaf Adolph är ute i bygden hos Bönder och Torpare at infordra några gamla Restantier, Och jag förblifwer

Höglärde Herr Magisterns

Wäl affectionerade och sinsere wän,

Pierre Pährson Ruremundanus.



Anecdote.

En Språkmästares Barn bars til Dopet af en förnäm Fru. Presten frågade hwad barnet skulle heta? Hon niger och säger: ”Carl Gustaf, Eders