innesluten i sitt fängelse, betraktade jag honom, genom öpningen af hans gallersmidda dörr, för at taga en målning af honom.
Jag såg hans kropp wara half förtärd af lång wäntan och fångenskap, och kände då hwad slags hjertats sjukdom det war, som härrörer ifrån en upskuten förhoppning. Då jag närmare betraktade honom, fann jag honom blek och aftynande: på 30 år hade wästanwädret ej fått swalka hans blod - - på hela den tiden hade han hwarken sett sol eller måne. - - Ingen wän, ingen slägting hade genom hans galler låtit höra sin röst - - hans barn - - -
Men här begynde mitt hjerta blöda - - Jag war nödsakad förtaga en annan del af målningen.
Han satt på marken uppå litet hallm, uti innersta hörnet af sitt fängelse; ett ställe, som til skifftes war hans stol och säng: en liten Almanach, bestående af små stickor, låg wid hufwudgärden, öfwer allt fullskurna med märken på de ängsliga dagar och nätter, han där tilbragt. - - Han hade en af dessa små stickor i handen, och höll på at däruti, med en råstig spik, anteckna en eländes dag, hwilken lades til de förra. Som jag skymde bort det lilla ljus han hade i rummet, uplyftade han et förhoppningslöst öga til dörren, men slog det sedan ned igen - - skakade sitt hufwud och fullgjorde sitt bedröfliga arbete. - - Jag hörde kedjorna slamra på hans ben, då han wände sig at lägga den lilla stickan på bundten. - - Han uphof en djup suck. - - Jag såg järnet ingå i hans själ. - - Jag brast i tårar. - - Jag kunde ej längre uthärda med en så bedröflig målning.
