Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

134

är normal. Jag äter och dricker, jag umgås med mina vänner, och de märka intet. Mitt ansigte förråder ingen smärta, mina ögon äro klara. Men i mina ådror bränner eld, och jag ser röda flammor för mina ögon. Jag är altid rädd, och när ångesten starkast pressar samman mitt hjärta, känner jag lust att döda.

Vet du, Maria, hvarför jag förliden natt plötsligt sprang upp och tände alla ljus? Du hade nämt hans namn, och i mörkret krökte jag min hand öfver din strupe.

Men hade jag honom under min hand, mitt hjärta skulle ej känna annat än vällust vid att höra hans rossling och se hans ögon vända sig i hvit dödskramp.