De känna säkerligen blygsel vid öfverträdandet af några af sina obetydligare vanor; men det är tvifvel underkastadt, om de erfara samvetsagg. Jag öfverraskades till en början öfver att icke kunna erinra mig några antecknade exempel på denna känsla hos vildar, och Sir J. Lubbock[1] påstår, att han icke känner till något. Men om vi ur vårt minne bannlysa alla i romaner och lustspel framstälda fall och på dödsbädden till prester gjorda bekännelser, tviflar jag på, om många af oss verkligen hafva bevitnat samvetsagg, ehuru vi ofta kunna hafva sett blygsel och ånger för små förbrytelser. Samvetsagg är en djupt dold känsla. Det är otroligt, att en vilde, hvilken förr vill offra sitt lif än förråda sin stam, eller en, som hellre vill lemna sig som fånge än bryta sitt ord,[2] icke skulle i djupet af sin själ känna samvetsagg, fastän han kunde dölja det, om han hade brutit mot en pligt, som han ansåg helig.
Vi kunna alltså sluta till, att den ursprungliga menniskan på en mycket aflägsen tid borde hafva påverkats af sina kamraters beröm och tadel. Det är tydligt, att medlemmarne af samma stam skulle gilla ett handlingssätt, som syntes dem lända till det allmänna bästa, och ogilla det, som syntes dem dåligt. Att göra andra godt — att göra andra, hvad I viljen, att de skola göra eder — är moralitetens hörnsten. Det är således knappast möjligt att öfverskatta betydelsen under dessa hårda tider af kärleken till beröm och fruktan för tadel. En man, som icke af någon djup, instinktlik känsla förmåddes att offra sitt lif för andras bästa, men dock uppmuntrades till sådana handlingar genom en känsla af ära, kunde genom sitt exempel uppväcka samma lystnad efter ära hos andra menniskor och skulle genom öfning befästa den ädla känslan af beundran. Han kunde sålunda göra sin stam mera godt än genom att föda afkomlingar, hvilka hade ett anlag att ärfva hans egen upphöjda karakter.
Vid förökad erfarenhet och klokhet varseblifver menniskan de aflägsnare följderna af sina handlingar, hvarjemte de individen beträffande dygderna, t. ex. måttlighet, kyskhet m. m., hvilka under aflägsna tider, såsom vi förut hafva sett, alldeles föraktades, blifva högt uppskattade och äfven ansedda för heliga. Jag behöfver dock icke upprepa, hvad jag har sagt angående detta ämne i tredje kapitlet. En högeligen sammansatt förnimmelse, som har sitt första ursprung
