förblifvit androgyna. Vi måste tvärtom tro, att könen redan hade blifvit skilda, då de fem vertebratklasserna divergerade från sin gemensamme stamfar. För att förklara, hvarför däggdjurshanar hafva rudiment af accessoriska qvinliga organer och däggdjurshonor rudiment af hanliga organer, behöfva vi dock icke antaga, att deras aflägsna förfäder ännu voro androgyna, sedan de hade erhållit sina förnämsta däggdjurskarakterer. Det är ganska möjligt, att, då det ena könet småningom förvärfvade sina egendomliga accessoriska organer, några af de följande graderna eller modifikationerna öfverflyttades till det motsatta könet. Då vi afhandla könsurvalet, skola vi stöta på otaliga exempel af detta slags öfverflyttning — t. ex. sporrar, fjädrar och lysande färger, hvilka af fogelhanar hafva blifvit förvärfvade för strid eller som prydnad och i ett ofullständigt eller rudimentärt tillstånd öfverflyttats till honorna.
Förekomsten hos däggdjurshanar af otjenstbara digifningsorganer är i några hänseenden synnerligen egendomlig. Monotremata hafva de egentliga mjölkafsöndrande körtlarne försedda med mynningar, men icke med vårtor, och som dessa djur stå allra nederst i däggdjursserien, är det sannolikt, att klassens stamfäder på lika sätt egde mjölkafsöndrande körtlar, men inga vårtor. Denna slutsats understödes af det, som man känner om deras utvecklingssätt, ty professor Turner underrättar mig på Kölliker’s och Langer’s auktoritet, att mjölkkörtlarne kunna tydligt urskiljas hos embryot, innan vårtorna äro det minsta synliga, och man borde ihågkomma, att de hvarandra efterföljande delarnes utveckling hos individen i allmänhet synes motsvara och öfverensstämma med de på hvarandra i samma härledningslinie följande varelsernas utveckling. Marsupialia skilja sig från Monotremata genom förekomsten af vårtor, så att dessa organer sannolikt förvärfvades af Marsupialia, först sedan de hade divergerat från eller höjt sig öfver Monotremata, och derpå öfvergingo till de med moderkaka försedda däggdjuren. Ingen skall förmoda, att, sedan marsupialierna hade i det närmaste antagit sitt nuvarande utseende, således i en snarare sen period af däggdjursseriens utveckling, någon af dess medlemmar ännu förblef androgyn. Vi synas alltså nödgade att återvända till den föregående åsigten och att draga den slutsatsen, det vårtorna först utvecklades hos honorna af någon ganska aflägsen marsupialform och derefter, i öfverensstämmelse med en allmän förärfningslag, i ett otjenstbart tillstånd öfverflyttades till hanarne.
Icke desto mindre har en förmodan stundom uppstått i min själ, att båda könen torde hafva afgifvit mjölk och sålunda uppfödt
