Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
185
menniskoracers uppkomst.

derifrån utgående lukten hafva likaledes ett visst sammanhang. Hos fårslagen står ullstrånas och afsöndringsporernas antal på en gifven yta i ett visst förhållande till hvarandra.[1] Om vi kunna sluta af analogi från våra husdjur, falla sannolikt många modifikationer i menniskans kroppsbyggnad under den korrelativa tillväxtens princip.

Vi hafva nu sett, att de karakteristiska olikheterna mellan menniskoracerna icke på något tillfredsställande sätt kunna förklaras genom lifsvilkorens direkta inverkan eller genom resultaten af kroppsdelarnes fortsatta användande eller på grund af korrelationsprincipen. Vi föranlåtas alltså att fråga, om icke obetydliga individuela olikheter, hvilka menniskan är synnerligen underkastad, kunna hafva bibehållits och genom naturligt urval förökats under en lång följd af generationer. Men här mötas vi med ens af den invändningen, att endast nyttiga variationer på så sätt kunna bevaras, och så vidt vi äro i stånd att döma (ehuru alltid utsatta för misstag i detta hänseende), länder ingen af de yttre olikheterna mellan menniskans racer till någon direkt eller särskild nytta för henne. De intellektuela och moraliska eller sociala förmögenheterna måste naturligtvis undantagas från denna anmärkning; men olikheter i dessa förmögenheter kunna hafva haft litet eller intet inflytande på yttre karakterer. Den föränderlighet i alla de karakteristiska olikheterna mellan racerna, hvilken vi förut hafva framhållit, antyder likaledes, att dessa olikheter icke kunna vara af mycken vigt, ty hade de varit vigtiga, skulle de för länge sedan antingen hafva blifvit inpräglade och bevarade eller aflägsnade. I detta hänseende liknar menniskan de former, hvilka af naturforskare benämnas proteus-artade eller polymorfa, och som hafva förblifvit ytterst variabla, såsom det synes, i följd af att deras variationer äro af indifferent beskaffenhet, hvarigenom de hafva undgått det naturliga urvalets inverkan.

Vi hafva således blifvit mycket bedragna i alla våra försök att förklara olikheterna mellan menniskoracerna; men det återstår en vigtig omständighet, kallad könsurvalet, hvilken synes hafva inverkat lika mäktigt på menniskan som på många andra djur. Jag har ej för afsigt att påstå, det könsurval skall förklara alla olikheterna mellan racerna. En oförklarad återstod finnes öfrig, hvarom vi i vår okunnighet endast kunna säga, att, då individer beständigt födas t. ex. med hufvuden, som äro något

  1. Se angående hudens lukt Godron, Sur l’Espèce, tom. II, sid. 217. Angående hudens porer dr Wilckens, Die Aufgaben der landwirth. Zootechnik, 1869, sid. 7.