Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/464

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
126
foglar.

lika synlig i följd af sin fläckiga, bruna och hvita fjäderdrägt; båda könen af två Dromolæa-arter äro glänsande svarta, så att dessa tre foglar långt ifrån erhålla något skydd af sina färger; dock kunna de bibehålla sig vid lif, ty de hafva förvärfvat den vanan att vid påkommande fara taga sin tillflykt till hålor eller klyftor i klipporna.

Med afseende på de ofvan uppräknade fogelgrupperna, hvilkas honor ega i ögonen fallande färger och bygga undangömda nästen, är det icke nödvändigt att antaga, det hvarje skild art har fått sin instinkt att bygga bo förändrad, utan endast att hvarje grupps tidiga förfäder småningom föranleddes att bygga hvälfda eller undangömda nästen och sedermera jemte sina bjerta färger förärfde denna instinkt till sina modifierade afkomlingar. Så vidt som man kan förlita sig på denna slutsats, är den intressant, nämligen att könsurvalet, jemte en lika eller nästan lika förärfning af båda könen, indirekt har bestämt hela fogelgruppers sätt att bygga bo.

Äfven inom de grupper, hvari honorna enligt hr Wallace icke hafva förlorat sina lysande färger genom naturligt urval, i följd af att de hafva varit skyddade under nästbyggnaden, skilja hanarne sig ofta i ringa och tillfälligtvis i betydande grad från honorna. Detta är en betecknande omständighet, ty sådana färgskilnader måste förklaras enligt den grundsatsen, att några af variationerna hos hanarne hafva från första början varit i sin förärfning inskränkta till samma kön, alldenstund det knappast kan påstås, att dessa olikheter, särskildt då de äro obetydliga, tjena som ett skydd för honan. Så bygga alla arter inom den lysande Trogon-gruppen i hål, och hr Gould lemnar figurer[1] öfver båda könen af tjugufem arter, hos hvilka alla med ett partielt undantag könen skilja sig stundom i ringa mån, stundom i påfallande grad till färgen, hvarvid hanarne alltid äro skönare än honorna, ehuru de senare äfvenledes äro sköna. Alla kungsfiskarearter bygga i hål, och hos de flesta arterna äro könen lika lysande, och så långt eger hr Wallace’s regel giltighet; men hos några bland de australiensiska arterna äro honornas färger snarare mindre lifliga än hanarnes, och af en präktigt färgad art äro könen så olika, att de till en början troddes vara skilda till arten.[2] Hr R. B. Sharpe, hvilken särskildt har studerat denna grupp, har visat mig några amerikanska arter (Ceryle), hos hvilka hanens bröst är försedt med ett svart bälte. Vidare är hos Carcineutes skilnaden mellan

  1. Se hans Monography of the Trogonidæ, första upplagan.
  2. Nämligen Cyanalcyon. Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 133; se äfvenledes sid. 130, 136.