Hoppa till innehållet

Sida:Mina Pojkar.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
99
SVANTE GÖR OLLE ETT SPRATT.

gråtande stodo gossarna på stranden och sågo båten bli allt mindre och mindre.

Aldrig hade Svante sett Olle så förtvivlad. Båten var hans bästa leksak, det käraste han någonsin hade haft. Det var hans stolthet och hans glädje. Det var, som om hans hjärta velat brista, när han såg honom gå ut på sjön. Svante förstod det, och han ångrade bittert, hvad han hade gjort.

»Förlåt mig, Olle!» sade lilla Svante och ville klappa Olle.

Men Olle hörde honom inte. Han såg bara sin båt, som gick ifrån honom, och aldeles utom sig sprang han utåt stranden för att få tag i någon, som kunde komma med hjälp.

Då kom Söderman ut ur båthuset och frågade Olle, hvarför han grät. Men Söderman fick inte något riktigt svar på den frågan. Olle tog honom bara i armen och drog honom ned för bryggan. Han förklarade för honom, och han pekade. Han pekade, så att armarna kunnat gå ur led. Och Söderman var beskedlig. Han satte sig i båten och rodde, och Olle följde med.

Svante stod ensam på stranden och såg, hur Söderman rodde ut med Olle i den riktiga båten. Han hade gärna velat få följa med. Men han tordes inte bedja därom, när han gjort något så illa. Ögonen torkade han med sin afviga hand, och han drog en suck af lättnad, när han blev varse, att Olle lyfte in båten.