ut sig på gardinerna, till dess att de nådde ända i taket. Så kom det nya igen. Och när pojkarna gingo närmare och tittade in genom springorna mellan gardinerna och fönstren, så kände de igen både pojkar och flickor.
Herre Gud, om de bara tordes! Tänk, när allesammans stannade därinne, och flickorna skrek! Tänk, att få se dem springa om hvarandra som yra höns och inte veta, hvad det var, och så få kila ifrån alltsammans och i morgon få höra, hur det varit på dansskolan!
Det var alldeles för frestande. Men det var farligt. Och det skulle göras fint.
»Ställ er där borta», sade Gustaf, som var äldst. »Jag ska’ gnissla för dem, kosta hvad det vill.»
Och så spottade han på korken och gjorde sig i ordning, medan de andra stälde sig på språng.
Men nu är det så, att när man ska’ gnissla på rutor med en kork, så ska’ man hålla sig i hörnen eller vid sidorna. Ty eljest kan rutan gå sönder. Det hade de nu hela tiden gjort, och därför hade ingen olycka skett. Men jag tror, att Gustaf den här gången var alldeles för ifrig, eller också var han rädd för smörj. Ty han drog till ett tag midt över hela rutan. Och då hände det något. Kratsch! sa’ det. Rutan gick i tusen bitar, och Gustaf körde hela armen rätt in i danssalongen.
Pojkarna hade nog väntat sig, att det skulle bli
