Sida:Mina Pojkar.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
116
OLLES ÄFVENTYR.

Och så förklarade han för Olle, hur allt hade gått till. Olle hade rott vilse i dimman, kommit ut på fjärden, och nu hade vågorna drifvit honom mer än en mil ut till hafs.

»En lycka var det, att han kom i dag», sade gubben. »Ty nu har jag legat här och fiskat, och i morgon skulle jag fara igen.»

Det kunde inte bli tal om att fara hem den natten. Ty dimman var för tjock, och ingen kunde åtaga sig att hitta vägen. Därför fick Olle ligga, påklädd som han var, kvar hos gubben. Han fick strömming och bröd till kvällen, och han var så trött, att han genast somnade på golfvet, där gubben bäddat åt honom.

Tidigt på morgonen rodde Jan Erik Olle hem. När de då hade blifvit riktigt goda vänner, tyckte Olle, att han ville vara uppriktig mot Jan Erik, och därför talade han om, att det var han, som satt dockgubben på bron, för han trodde, att Jan Erik ville skjuta »Pudel».

Och Jan Erik blef inte ond. Han bara såg illmarig ut och yttrade:

»Jaså, är han en så’n fuling. Då kunde han gärna ha blivit, där han var.»

Ute på sjön, menade Jan Erik. Och det förstod också Olle.

Men när han nu kom hemåt, så blef han