Olle tyckte, att en flagg var alltid en flagg. Och så skaffade han sig en flaggstång. Det var en stor, lång stör, som han fick af en lots. Han borrade hål i ena ändan på den och fick en slant af mamma för att köpa sig ett snöre. Så trädde han igenom snöret, knöt fast det i bägge ändarna på flaggen, och så gick flaggen att hissa. Men så kom han att tänka på, att om det regnade, skulle flaggen bli våt. Därför gick han till pappa och fick en bleckask, som hade lock, och som det hade varit tobak i. Den spikade han fast midt på flaggstången, för att det skulle vara flagglåda som på riktiga flaggstänger. Och sedan satte han opp flaggstången ytterst på ändan af bryggan.
Nu var bryggan färdig, och där gick Olle och patrullerade. Så fort han kom opp om morgnarna, sprang han dit ned och hissade flaggen. Och det sista han gjorde, innan han gick till sängs, så hissade han ned den, och vek ihop den och stoppade den i bleckasken, som var fastspikad på midten af stången.
Och Gud nåde Svante, om han försökte röra vid flaggen, lådan eller flaggstången. Då kom Olle farande som en raket, gaf Svante en sinkadus, så att det skrälde i honom, och gick sedan på vakt vid bryggan, morsk som en tupp.
Men när det kom fartyg i hamnen, då fick Svante vara med. Då satte de ut Olles röda båt, som hade järnköl, två master och bogspröt, med ett långt spö, och så stod Svante bredvid och skrek, så mycket han orkade:
