Sida:Mina Pojkar.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Svantes första fisk.

Ibland blef Svante trött på att kommenderas af Olle, och då gick han mest för sig själf. Om sanningen skall fram, så plägade han då icke så sällan gå ned på bryggan. Han tordes icke gå ända ut till kanten. Men han låg och kikade genom sitt hål och såg många fiskar.

Ute på bryggorna stodo lotsarnas pojkar och flickor och metade fisk. Svante undrade, hvarför han inte hade blifvit en lotspojke och fick meta, så mycket han ville. Och en vacker dag gick han upp till pappa och yttrade:

»Ja, det får jag förstås inte.»

Svante ville något, och han ville det mycket gärna. Så mycket förstod pappa. Ty Svante hade nästan tårarna i ögonen af bara ifver, men han såg ändå slug och illmarig ut.

»Hvad för slag?» sade pappa. »Hvad är det du vill?»

»Vill inte pappa göra i ordning mitt metspö?» sade Svante.