Sida:Mina Pojkar.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
34
SVANTE ÅKER PÅ BÄRG.

snyftade, och Olle gick hela tiden och knuffade honom och trätte. Svante var mycket olycklig och tyckte, att hela världen var sorgesam.

Ändå värre blef det, när han kom och skulle gå förbi alla byggningarna. Så fort han vände ryggen till, började alla människor att skratta. Och det var ju inte underligt, när bara skinnet syntes, och skjortan hängde ut. Lotsarna skrattade, sommargästerna skrattade, alla pojkar sprungo efter och pekade finger åt Svante.

Men då tyckte Olle, att det gick för långt. Själf kunde han nog knuffa Svante, men när de andra pojkarna icke voro snälla, då höll han med sin bror. Och när han fick se John, som de lekte med alla dagar, stå och göra grimaser och räcka ut tungan åt Svante, då rann sinnet på Olle. Han slog omkull John och dunkade honom i nacken.

Det tröstade Svante litet, och han tyckte, att Olle var snäll. Men han var ändå bra rädd, när han skulle gå igenom grinden där hemma och såg, att pappa stod på trappan och höll käppen i hand.

Men nu var händelsen den, att mamma hela tiden hade varit rysligt rädd. Hon trodde, att Svante gått vilse i skogen, att han blifvit stångad af en tjur, slagit ihjäl sig i en bärgsskrefva eller drunknat. Därför hade hon gråtit i en hel timma. Och det var nog bra för Svante.

För när han kom hem, fick han inte smörj, som