Olles båt och katten.
Olle hade inte sinne för annat än sin båt, och var inte god att råka ut för. Han gick på backen och väntade på lotsarna, till dess att de voro lediga. Och han gjorde sig god vän med dem allesammans.
För en utaf dem tog han fram sitt stora skrof och förklarade, hur han ville ha’ det. Först skulle det vara blyköl, och så skulle det vara mast. En stor hög mast med skarf och topplänta. Så skulle det vara tackling och rå, bom och bogspröt. Och tre segel skulle det vara, storsegel, fock och klyvare. Båten skulle bli en kutterriggad koster, för det hade Olle hört var något riktigt bra.
Han gick till pappa och fick pängar att köpa duk till segel i handelsboden. Men resten fick han af lotsarna. Isynnerhet var det en gammal afskedad lots, som hette Söderman, och det var Olles vän. Söderman stod för det mesta på bryggan och värmde ryggtaflan i solskenet. Eller också satt han på tröskeln till båthuset och valkade sin buss mellan
