Men då förklarade Olle, att han var mycket bättre nu, än då han först kom, och han frågade pappa, om han inte trodde, att han bet, för att han ville leka.
Det sade Olle, för att han förstod, att pappa tänkte skicka bort doggen. Och när Svante kom att tänka på det, så grät han och sade:
»Han får bita oss, så mycket han vill, bara vi får behålla honom. Det gör ingenting, om han biter oss.»
Morgonen därpå var det stor öfverläggning i sängkammaren, där mamma satt och kammade sig. Pappa hade kommit in, och han hade talat med mamma, och nu höll mamma och pappa ihop om, att hunden skulle skickas bort.
Både Olle och Svante voro alldeles handfallna. Ty det hade aldrig fallit dem in, att hunden inte skulle få stanna. Och när de sågo, att det blef allvar af, blef det stor sorg. Pappa tog hunden med sig i ett koppel och gick sin väg. Pojkarna sutto ensamma kvar hos mamma, och deras tårar runno. Aldrig kunde de få en så’n hund mer. Aldrig skulle de kunna tycka om någon annan hund. Det var stor gråt och tandagnisslan, och mamma kunde inte trösta dem.
Då hörde de plötsligt ett ljud, som kom dem att tystna. Ute i salen hörde de som ett sakta tjut, och någon kom springande. Så fort som benen kunde
