Svante tittade upp ur sin säng och tordes inte säga ett ord. Han tyckte, att det var så modigt sagdt, som om det stått i en indianbok.
Mamma böjde sig ned, och hon talade vid Olle om, hur illa det var, bara att tänka något sådant, ännu mera då att säga det.
Olle låg stilla och hörde på. Han svarade ingenting, men han blef blid och varm invärtes, och han tänkte på, hur snäll hans mamma var, och hur mycket han tyckte om henne. Och så tänkte han på, att nu när han talat om det för henne, var han inte rädd längre.
Svante hade inte hört på, hvad mamma hade sagt. Han låg bara och tänkte på att Olle hade sagt åt gubben, att pappa skulle skjuta honom med sin revolver. Det skulle Svante aldrig hafva vågat. Men just därför tyckte han också, att det var så mycket duktigare. Han riktigt ryste, bara han tänkte på det. Och när mamma hade gått, sade han:
»Tänkte du skjuta honom riktigt?»
»Nej, det kan du väl veta, att jag inte tänkte», svarade Olle. »Jag bara sade så.»
Svante funderade.
»Kunde du inte skjuta honom med din pilbåge?» sade han till sist.
»Nu är du dum igen», sade Olle.
Svante funderade ånyo.
