Sida:Mina Pojkar.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
57
SVANTE TRILLAR I SJÖN.

Han sprang fram emot Pudel och skulle knuffa till Pudel. Men Pudel hoppade undan, Svante snafvade — just på det stora hålet där han brukade ligga och kika på fiskarna — och innan han visste ordet af, låg han pladask i sjön.

Där låg nu Svante och plaskade. Styrman och kapten och hela härligheten. Svante kände, hur han blef våt och hur han sjönk. Men han blef inte just rädd. Ty han var van att doppa hufvudet under vattnet, när han badade, och han trodde, att han skulle komma upp igen. Det gjorde han också. Han fick hufvudet upp öfver vattnet, och han plaskade och slog med händerna alldeles förtvifladt. Men han kände, att han inte kunde hålla sig uppe, utan skulle sjunka igen. Då blef Svante rädd och satte till att skrika, så mycket han orkade. Men i detsamma fick han mun full af vatten, och så sjönk han igen.

Då hade det allt varit slut med lilla Svante, om inte Pudel hade varit. Pudel stod på bryggan och gnällde och jämrade sig. Han sprang i land och stod där och viftade med svansen. För han trodde förstås, att Svante skulle komma opp igen, som han brukade göra, när han badade. Men när Pudel såg, att Svante sjönk andra gången, då förstod Pudel, att inte allting var, som det skulle vara. Så kom han ihåg, att han kunde bära träbitar i land, och så gaf han sig i efter lilla Svante. Och just som Svante kom upp för tredje