skulle kokas soppa på. Lille Svante gick i köket och gläntade på korgen och tittade på hönans röda kam och de små stirrande ögonen på ömse sidor om näbben.
»Jag tycker om hönan», sade lille Svante.
Men det var ingen, som brydde sig om det. Och så skulle hönan halshuggas.
Just som köksan öppnade på korgen för att taga fram hönan och bära henne ut på vedbacken, så skrek hon till:
»Har man sett på maken! Hönan har värpt!»
Mycket riktigt! Där låg ett stort hvitt ägg på bottnen af korgen. Och nu blef det inte längre frågan om, att hönan skulle aflivas. Pappa fick nöja sig med sur mjölk i stället för hönsbuljong, när han kom hem, och hönan sattes i ett slags bur på gräsmattan utanför köksfönstret.
Det var egentligen en högst underlig bur. Ty den bestod rätteligen af en gammal lår, som hade innehållit ölbuteljer, och till lock på densamma var anbragt en trasig grind, vars hål och skröpligheter täcktes genom pålagda pinnar.
Där satt hönan dag ut och dag in, och lille Svante tröttnade inte att hålla henne sällskap. Han satt bredvid buren och pratade och jollrade med sin lilla höna, och han kom snart underfund med, att hönan var snäll.
Men första gången han satt där, kunde han inte låta bli att rubba på pinnarna. Han urskilde henne
