Sida:Mina Pojkar.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
79
SVANTE OCH HANS HÖNA.

genom spjälorna och skrockade, när lille Svante kom.

Då var lille Svante riktigt lycklig.

»Hönan tycker om mig», sade han.

Och sedan hade han aldrig tråkigt om dagarna.

Men så skulle pappa och mamma flytta till staden igen. Och då blef det tal om, att hönan skulle slaktas. Svante blef så ledsen, som om det hade gält honom själf, och han grät så förfärligt, så att hönan fick lefva och skänktes bort till en torparhustru, som burit mjölk till familjen under sommaren.

Den sista, Svante tog farväl af, när han skulle flytta in till staden igen, det var hönan. Han gaf henne ett helt fång maskar och satt där en lång stund och pratade.

»Adjö, min lilla höna», sa’ han till sist, innan han gick.

Och när vinterkvällarna kommo, hände det, att han kröp upp i mammas knä och frågade:

»Hur tror mamma, att hönan nu mår?»